Het Historia fortsätter med nya tillfällen under våren, och jag kan rekommendera det för den intresserade. Datumen är 21 februari och 17 april. I februari blir fokus genus och i april preliminärt vikingar, enligt hemsidan. Drivande bakom det ypperliga initiativet är Fredrik Svanberg.

Jag köpte Maran av Lina Neidestam i julklapp till mig själv. Ett seriealbum med explicit erotik och en genomarbetad berättelse. Men också med det uttalade målet att albumet ska vara feministiskt. Jag har läst Neidestams blogg sporadiskt under lång tid och uppskattar hennes Zelda-stripp som handlar om att vara en feminist född på 80-talet. Därför har jag också länge sett fram emot att läsa Maran.

Storyn är smart upplagd: en tjej med skrivkramp åker ut i skogen för att lyckas skriva den där boken som aldrig blir skriven hemma där jobb, vänner och annat distraherar. Väl på plats i skogsstugan börjar hon ha konstiga (mycket våta) drömmar om Näcken, huldror och andra naturväsen. I stället för en seriös bok börjar hon skriva heta, naturromantiska sexnoveller. På det stora hela är Maran helt klart både läsvärd och sevärd.

Huldran tecknad i Maran.

Men jag skulle hellre kalla Maran för erotik, snarare än specifikt feministisk sådan. Det innebär större frihet om man som betraktare ser om en skildring har feministisk potential (eller annan), än för upphovsmakaren att försöka underkasta varje konstnärlig ambition Den Feministiska Visionen. I Maran liknar kapitlet om fäbodsjäntan Embla, som successivt täljer fram trämannen Ask, flera andra välkända historier. Den kan tolkas som tonårsflickans projicering av lust på idolens perfekta uppenbarelse. En ungdomlig längtan efter drömprinsen, som fungerar som verklighetsflykt. Men berättelsen blir även en erotisk version av Frankenstein när Ask får liv och tar i med ”hårdhandskarna” mot Embla. Är det feministiskt? Jag vet inte. Det är dock en smart, och sexigt ritad berättelse som öppnar för flera tolkningar.

I USA finns sedan en längre tid en levande alternativ scen. Det räcker med enkla googlesökningar för att slippa bort från vad som brukar kallas för ”mainstream”-porren. Vad det är mer exakt är svårt att få svar på, i en tid när alla kan klicka sig fram och få utlopp för de mest obskyra preferenser. Det som förvånade, och irriterade, mig med Dirty diaries var att upphovsmakarna tycktes helt ovetande om det som pågår i bland annat San Francisco i USA. Där produceras exempelvis filmer med enbart par som har sex med varandra, och det finns en uppsjö av kvinnliga regissörer. I och med nätet har de traditionella produktionsbolagen även fått hård konkurrens av hemmagjord amatörporr. Därför har genren professionell ”amatörporr” också blivit allt vanligare för att försöka konkurrera med äktheten. Porralternativen har blivit fler och fler. Frågan är om feministisk porr utgör ännu ett alternativ, eller om feministisk porr är ett paraplybegrepp för olika sorters skildringar.

Vissa säger att etiketten ”feministisk” innebär att porren ska utmana könsnormer. Det finns en konflikt mellan politiken och erotiken (som för övrigt liknar konflikten mellan politik och estetik inom konsten). Ska feministisk porr bedömas efter hur kåt man blir eller hur mycket den utmanar? Filmerna i Dirty diaries var konstnärliga snarare än pornografiska i sitt uttryck. De utmanade, men blev någon upphetsad? Maran lyckas vara mer avslappnad rent politiskt. I stället är den ganska lik annan tecknad porr men ytterst välgjord och med vissa alternativa uttryck (till exempel många bisexuella män). Över huvud taget finns en berättarglädje i boken, och de erotiska inslagen syftar till att tända läsaren. Det skiljer Maran från exempelvis Dirty diaries, och placerar den tydligt i porrfacket medan den senare snarare kan klassificeras som ett politiskt konstprojekt.

Någon på twitter skrev att Maran är feministisk för att det förekommer mindre penetrationssex. Det är samma logik som fått en del radikala feminister att bli lesbiska – penetration har av dem likställts med patriarkalt förtryck. Andra menar att våldtäktsscener aldrig kan förekomma i feministisk porr, och inte heller BDSM (i alla fall inte om det inte är en kvinna som är dominant). Lina Neidestam har i en intervju sagt att hon tycker att en våldtäktsscen kan vara feministisk. Hur hon menar vet jag inte, men det säger en del om mångfalden av åsikter på området. Andra förväxlar sina egna sexuella preferenser med vad som är ideologiskt motiverat. Det vill säga: ”Om jag som är feminist inte gillar det här, eller rentav finner det frånstötande, då är det ofeministiskt”. Ungefär på liknande sätt som man enligt machovärderingar inte kan bli penetrerad analt utan att klassas som bög, feminin eller något annat som anses förklenande. När en kvinna penetrerar en man godkänns det i det feministiska lägret eftersom man vänt på könsrollerna (det förekommer även flera gånger i Maran), i macholägret är det i stället det värsta en man kan gå med på.

Politik och sex blir oftast ett misslyckat äktenskap. Porr vill göra människor upphetsade, medan politik handlar om att förändra. Det är två sinsemellan nästintill oförenliga målsättningar. I feministisk porr ska därför tittaren ruskas om, skärpa sig, skämmas lite, förändras, omdanas, brytas isär och byggas om. Kåthet är bara belöningen för dem som lyckas med omvandlingen, eller redan från början är upplysta nog att tända på rätt sätt – den är inte ett mål i sig själv som med annan porr.

Jag tycker inte att Maran var väsensskild från en del annan tecknad porr som jag sett, trots att den hade ett feministiskt uppsåt. Maran är en genomarbetad, snygg och rolig serie. Och ganska upphetsande. Därför skulle jag kalla den porr, kort och gott.

Ljumma sommarnätter åkte jag och min bästa vän ut till havet i hans föräldrars bil och lyssnade på 747 av Kent och One of these things first av Nick Drake. Vi var mycket fina killar. Att han sedan flera år bara lyssnar på opera och americana från 80-talet hör inte till historien.

Musikjournalistik har en tendens att bli lika platt som sportjournalistik. Håkan var magisk, igen. Robyn gör allt själv, fortfarande. Genom recensionerna skolar man sitt lyssnande, och lär sig att den eller den produktionen är ute, alternativt inne. På så sätt förvärvar man smak. Därför fick jag ångest när obskyra rappare var dåliga. Den inskolade smaken skarvade med den faktiska känslan. Och även om Common älskar Sun Ra så är free jazz nästan aldrig bra, oavsett hur snygg en omslagsbild än är.

I dag läste jag en krönika av Torgny Nordin om Césaria Èvora, i GP:s kulturdel, som utan särskilt stora åthävor var mycket bra.

”Saudade är alltså en melankolisk känsla som handlar om att någon eller något gått förlorat för alltid. Vår nostalgi ligger nära, men fångar inte in det temporalt framåtpekande, dessutom refererar nostalgi ofta till det subjektiva, det privata. Men saudade betecknar lika mycket en kollektiv erfarenhet. Orhan Pamuk är därför något intressant på spåren är han talar om turkiskans hüzün vilken är en känsla av andlig förlust som är gemensam snarare än enskild. ”

Avslutar nu mitt halvfärdiga inlägg med fantastiska Sodade av Césaria Èvora.

Just sett Världens bästa skitskola på Svt. Har varit på nästan identiska uttagningar till jobb som det till kassan på Coop. Rollspel, skådespelande, låtsade hurrarop, flera intervjuer både i grupp och enskilt. Minns när jag fick göra tre begåvnings- och iq-test till Manpower för att sedan stå och lägga ett brev i taget på ett band i tio timmar. Har bildbevis. Ett annat Manpoweruppdrag var att sopa upp vällingpulver från ett fabriksgolv. Min iq var helt klart instrumentell för ett korrekt utförande.

Som bemanningsjobbare arbetar de flesta hårdare, är mer tillgängliga, och behandlas sämre av både anställda och chefer. Det gäller att inte vara ärlig med saker och ting. Man älskar sitt jobb, sina arbetsplatser, sina arbetstider och sin lön. Älska är nyckelordet. Att bara utföra arbetet räcker inte. Visa gärna känslor, men bara bemanningsföretagets officiella älskkänslor. Hur skulle det se ut om jobbaren från Bemanningskärlek AB inte strålade av gladsocial kompetensförsörjning i sin lådfyllda container? Se alltid framåt, var alltid uppåt, känn aldrig inåt!

Har dock haft flera bra jobb genom bemanningsföretag. Men det var främst i Danmark där det är mycket lättare att få jobb, trots att man pratar svenskdanska.

Lisbeth Salander är naken flera gånger i filmen, men sexualiseras knappt alls. Hon vickar inte på stjärten åt kameran, hennes nakna bröst är helt enkelt bara nakna, och inte ens när hon drar ner byxorna framför Mikael Blomkvists ansikte känns det särskilt sexuellt. Åtminstone inte som det brukar vara på film – särskilt inte i Hollywoodfilmer. Jag tyckte det var befriande, märkligt nog kanske, att se en kvinnokropp på film som inte presenterades för att jag skulle bli kåt. Lisbeth Salander blev på så sätt ett eget subjekt avskild från mig som tittare. Det uppfattar jag också som ett av filmens huvudteman; att Salander i sällskap med Blomvist återvinner sin autonomi. Hon återfår successivt kontrollen över sitt liv, eller vinner den för första gången. En snygg detalj är att hon inledningsvis avstår från att äta, men mot slutet av filmen äter allt mer. En kropp som slutat tuktas av omgivningen.

I dag när jag handlade julklappsböcker sneglade jag på Historiehyllan. Långt över hälften av böckerna handlade antingen om Hitler, nazister eller andra världskriget. Nazisterna är demoner och Hitler djävulen. Nazismen är som satanism eller kättersk tro var under mer kristna tider. Det känns därför överbelamrat att låta skurkarna, i denna liksom i många andra filmer, ha nazistkopplingar. Som tittare blir man skriven på näsan av hur fasansfullt onda de onda är. Sieg ondskan! Många gånger säger man att det är en uppgörelse med det svenska nazistarvet. Nazismen är ett alltmer uttjatat tema i film och böcker, och en enkel väg ut för att samtidigt beskriva ondska som den skjuts bort ifrån oss själva. Vi tittare är Salander och Blomkvist, och vår vrede blir ännu mer rättmätig när de skyldiga är nazister ovanpå allt annat. Man kan ju fråga sig när de filmatiserade uppgörelserna med socialdemokratins mörkare sidor kommer, eller uppgörelsen med Sveriges relation till DDR? Det hade blivit mer sårigt och komplicerat eftersom många med det bagaget antingen lever eller har okritiska efterföljare. Nazismen har slutat vara verklig och är mer och mer ett nytt sätt att säga Satan. Hin håle har liksom inte samma klang längre.

Blev för övrigt sugen på att vandra i snöiga vinterlandskap och har därför köpt rejäla vinterkängor i dag.

Filmen är helt klart sevärd.

Rooney Mara som Lisbeth Salander

”Alla vill att miljön ska bli bättre. De flesta säger sig också ha som målsättning att utsläppen i världen ska minska. Problemet är bara att samordning mellan länder är helt nödvändig. Omställning till en mer miljövänlig energiproduktion kräver stora investeringar. Risken finns att konkurrenskraften minskar – och att tillväxttakten saktar ned. En hållbar utveckling handlar om mer än miljö, vilket oundvikligen återspeglas i Sveriges miljöpolitik.”

”När pingvinungar föds behöver de omedelbart skyddas från den mördande antarktiska kylan. I det kala, vindpinade landskapet är den enda fungerande metoden att ställa sig i en stor, tätt packad klunga. Det är en bedårande syn – men att de politiska partierna använder sig av en liknande överlevnadsstrategi är beklämmande.”

”Traditionell maktpolitik brukar visa sitt fula tryne i klimatfrågorna. Varken USA, Kina eller Indien har visat något intresse för att underteckna Kyotoprotokollet. Utvecklingsländerna brukar tycka att i-länderna ska ta allt ansvar på grund av historiska oförrätter, medan Europa vill förmå länder med snabb tillväxt att tänka klimatsmart. Helt krasst handlar miljöförhandlingar i många fall för lite om miljö och för mycket om marknadsfördelar.”