Läser Bang. Läser om att vi lever i en postpolitisk tid. Ställer mig frågan om jag ens lever i samma värld som artikelförfattaren Ylva Habel, som till vardags är forskare i Medie- och kommunikationsvetenskap på Södertörns högskola. Hon menar bland annat:
1. Att media aktivt dolde att Peter Mangs sköt invandrare genom att kalla honom serieskytt.
2. Att det feministiska perspektivet under utställningen Lust&Last inte debatterades.
3. Att ingen ville diskutera rasistiska figurer på godispåsar.
Dessa tre punkter tas som intäkt för att vi lever i en postpolitisk tid där vita liberaler ignorerar frågor om social ojämlikhet och aktivt hindrar meningsskiljaktigheter från att uttryckas i offentligheten. (Det låter för övrigt misstänkt likt åsikter på motsatt extremkant.) Okej, men låt oss kolla på punkterna då och se om Habels påståenden håller.
1. I text efter text jämfördes Peter Mangs med Lasermannen. Det var ju också på grund av det rasistiska i morden som integrationsministern åkte till Malmö istället för justitieministern. Bland annat Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri skrev flera gripande texter om rädslan hon kände när hon vistades utomhus, tiden före att Mangs hade gripits. Hon återgav även samtal med andra med icke-vit hudfärg som upplevde samma sak. Såhär beskriver dock Habel det hela: ”I ett oerhört skarpt läge gavs normativ färgblindhet moraliskt företräde framför intresset att rädda liv genom nyhetsförmedling. Tilläggas kan att den språkliga distanseringen från det som hade hänt inte blev någon engångsföreteelse. I år, när Peter Mangs stod inför rätta för massmorden i Malmö, hade diskretionen i medierapporteringen ökat ännu mer: han beskrevs nu som en ”serieskytt”, som vore det en typ av idrottsutövning han hade ägnat sig åt.”
2. Majoriteten av alla recensioner av Lust&Last hade en feministisk vinkel. Dessutom hade själva utställningen en introduktionsfilm, innan man ens gick in för att se tavlorna, med genusteoretisk vinkel. Genusperspektivet var alltså väl representerat. Eftersom min flickvän skrev en uppsats om utställningen har jag samtliga recensioner här intill. DNs recension tar upp genusperspektivet som något positivt, Aftonbladets recensent likaså men kritiserar den för att utställningen inte är mer feministiskt genomförd och till den faktiska konsten. I SvD är förvisso recensenten kritisk till att genusperspektivet blivit så allenarådande i utställningen, men diskuterar genus seriöst. Sedan publicerades fyra debattexter i DN som samtliga är mycket kritiska mot utställning, bland annat för att den var ”patriarkal och misslyckad”. Det var i princip bara tre som hade en kritisk syn på utställningens feministiska inramning, varav endast Axess chefredaktör Johan Lundberg var mycket kritisk till utställningens upplägg. Det kan vara Lundberg som åsyftas här i Habels text: ”När diskussionen kring utställningen Lust & Last debatterades, exempelvis, var ett av de mest högljudda argumenten att feministiska infallsvinklar inte ens var värda att bemöta. Bort med dem, bara!”
Man undrar vad det är för krav Habel ställer på diskussionen och utställningen eftersom genusperspektivet finns med i samtliga recensioner, och i själva utställningen.
3. Figuren på godispåsen för Kinapuffar är numera borttagen. Så mycket för att inte vilja ta i frågor. Men Habel skriver: ”Över huvud taget framstår det som att det har blivit upp till de dominanta skikten i samhället att avgöra hur vår omvärld får upplevas och beskrivas. I sin bok The Promise of Happiness menar Sara Ahmed att det postpolitiska kravet på lycka utgår från premissen att om något ”känns bra” för det normativa vita subjektet så ”är det bra”.”. De ”vita subjekten” stretar alltså emot enligt Habel. Samma argument används av Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas Riksförbund när han på SVT Debatt skriver att det är ”vit vrede” som tystar motstånd mot rasism. Både Habel och Sabuni kollektiviserar grupper ganska lättvindigt och klumpar ihop alla ”vita”.
Jag undrar efter att ha läst hennes text om vi ens lever i samma verklighet. Visst, Habel är alldeles säkert en verklig människa av kött och blod. Men hur kan någon som forskar med medier och kommunikation göra en så fundamentalt annorlunda bedömning av konkreta, verkliga fenomen? Det räcker med google för att motbevisa hennes slutsatser. Ändå publiceras de, och hon fortsätter forska. Kanske har det att göra med min vithet, och något tolkningsföreträde som gör att jag helt enkelt inte längre har tillgång till den uppenbarade verklighet som hon återger. Man måste ändå vara öppen för möjligheten. Eller så har hon helt enkelt fel, och använder teorier som inte stämmer.
[...] vill förbjuda eller de han vill lyfta fram. Behrang Miri är helt enkelt en charlatan och Kitimbwa Sabuni har ändå valt att hylla honom som sin [...]
”Dessa tre punkter tas som intäkt för att vi lever i en postpolitisk tid där vita liberaler ignorerar frågor om social ojämlikhet och aktivt hindrar meningsskiljaktigheter från att uttryckas i offentligheten. (Det låter för övrigt misstänkt likt åsikter på motsatt extremkant.)”
Nej, Ylva Habel påstår inte nåt i stil med ”… men det får man ju inte säga i det här landet.” Hon noterar en ovilja till att befatta sig med problematiken, vilket hon försöker visa med sakliga argument. Hon hävdar aldrig att hon på förhand är ofri till att framföra sin åsikt, att hon skulle censureras med hänvisning till någon halvt mytomspunnen kraft (jantelag, pk-maffia, liberaler etc.) Det är bara det att hon inte får gehör för sin åsikt, allt i ett demokratiskt samtal. Jag tycker nog att det är en väsentlig skillnad, eller?
Sen tror jag att man missar delar av hennes poäng om man ser det som att liberaler och andra ”aktivt” skulle hindra problematiken från att dryftas. Passivt hindrar är nog mer korrekt. Hon försöker ju med hjälp av Daun, Sontag, Mouffe, Ahmed och egna observationer skissera en i hennes ögon oroande utveckling där poängen knappast är att peka finger åt oliktyckande liberaler, utan snarare att synliggöra strukturer som vi mer eller mindre omedvetet lever med. Men detta är väl måhända svenska liberalers blinda fläck, eller hur man nu vill uttrycka det. Men sen är jag helt med dig i det att hennes undersökning och slutsats är ytterst tveksamma.
Hej!
Jag tycker din kritik har poänger. Habels text är tesdrivande och då tvingas hon spetsa till sina resonemang för att kunna argumentera. Jag ser det som att hon skriver ur ett perspektiv där hon känner frustration över att politik förvandlas till moralfrågor och politisk indignation blir tecken på att man inte är rationell i en ”post-politisk” tid. För att Sverige och svenskar ska kunna behålla en förljugen självbild så måste varje politisk diskussion avdramatiseras och konsensus måste bibehållas. Utifrån andra perspektiv blir den här förståelsen ganska tillspetsad, och som du visar kan man dra fram andra exempel som tar den vässade udden ur hennes exempel.
Jag ser att dina argument är dessa: Habels text är full av rena faktafel som undergräver hennes trovärdighet. Hon säger:
1. Att media aktivt dolde att Peter Mangs sköt invandrare genom att kalla honom serieskytt.
Det här är inte en helt omotiverad tolkning av texten, särskilt inte om man ogillar det hon skriver. Men strikt är det inte det här hon säger. Hon säger att språkbruket OFTAST hade formulerats så att det bidrog till att dölja att det i regel var bruna och svarta personer som hade fallit offer för seriemördaren”. För att kunna driva sin tes nämner hon så klart inte att det säkert fanns en diskussion kring språkbruket i media (?) och att det visst fanns dem som lyfte upp att offren var i huvudsak inte var vita – det blir tillspetsat. Men det handlar också om tolkningar, och frågan varför man använde ordet serieskytt är ganska intressant. Ord gör så klart saker med vår förståelse, och ordet serieskytt verkar faktiskt lite… konstigt valt.
2. Att det feministiska perspektivet under utställningen Lust&Last inte debatterades.
Det är inte heller strikt det hon säger, utan att när det feministiska perspektivet diskuterades så gjordes det på sättet: ”denna infallsvinkel är inte godkänd att erkännas”. Uppenbarligen behövde hon precisera sig lite mer. Vem står för den högljudda protesten? Den fanns där, det har hon rätt i, men hon har också valt att inte ta hänsyn till alla de andra rösterna i media som visst diskuterade den feministiska infallsvinkeln, och det är ju rätt… vinklat.
3. Att ingen ville diskutera rasistiska figurer på godispåsar.
Återigen; tillspetsat. Hon kunde valt att skriva att figurerna är borta nu av hänsyn till den rasistiska stereotypiseringen av asiater. Men som jag minns det blev det ganska hårda protester, och den man som först hade reagerat på bilden blev väl ganska ordentligt förlöjligad på olika internetforum? Frågan är hur mycket vikt man ska lägga vid såna forum, jag tror de säger något om någon slags ”anda”. Jag tror också att det finns en poäng i att det verkar som att många som inte drabbas av rasistiska stereotypiseringar ser detta som icke-frågor, och det bör finnas en diskussion om det. Varför känner vissa att det är viktigt att kämpa för att behålla dessa symboler som är så historiskt och ideologiskt laddade, och som upplevs negativt av dem som känner att de är representanter av dem? Men faktum kvarstår ju att godistillverkaren lyssnade till kritiken, vilket inte är betydelselöst. Hennes kritik hade blivit mer nyanserad om hon tagit upp det, nu får man läsa den med en nypa salt.
Så som sagt tycker jag din kritik har poänger, och jag tycker även att hennes text har många poänger. Den största handlar nog om vad vårt språkbruk gör med vår förståelse av vår omvärld, och om vilka tolkningsutrymmen som blir viktiga och får ta plats. Habel kommer inte direkt med faktafel utan snarare undanhållande av fakta som skulle kunna nyansera hennes kritik.
Kul läsning, båda texterna! Det är ju sånt här bloggarna är till för – åsikter och teser får mötas och stångas mot varandra.
Enligt Laclau och Mouffe kämpar olika diskurser för att definiera världen och hegemoni uppnås bara tillfälligt. Jag förstår att Habels målsättning är argumentera för att det finns ett alternativt synsätt till vad hon kallar det ”liberala” eller ”vita svenska”. Men både Laclau&Mouffe är alltid noggranna i sin materialbehandling och försöker i så stor utsträckning som möjligt belägga den diskursiva konflikten för att visa sprickorna i hegemonin. Habel däremot har tillgång till ett rikt material, men gör påståenden om det som inte håller. Oavsett vilken teori man använder så har hon fel. Det betyder inte att påståendet om att vi lever i en ”postpolitiskt tillstånd” är felaktigt, utan att hon misslyckas med att visa det med sina exempel.
Ingen förnekar väl att språkbruk påverkar vår förståelse av omvärlden? Det är givetvis så. Men hur diskurser förändras är beroende av input från den fysiska verkligheten, och av faktiska handlingar. Det intressanta är ju vad som påverkar språkbruket, vilka händelser och orsaker ser Habel? Hennes tes är att vita liberala medelklassmänniskor blockerar förändringar. Det är ett påstående som behöver bevisas med hjälp av faktiska texter, handlingar, protokoll etc. (om vi pratar diskursanalys).
Tack för din välformulerade kommentar! Det är intressant detta. Blir absurt att du och en anonym kommentar tar det på mer allvar än Habel själv.
Kanske vantolkar du mig litet här? Men som du säger, vi lever verkligen inte i ”samma värld”. Den postpolitiska analysen har några år på nacken. Läs litet, och se dig litet omkring, så förstår du vad den kan handla om? Det är de postpolitiska villkoren jag granskar, dvs. hur saker (inte) beskrivs. Har aldrig hävdat att debatter eller skriverier inte ”finnns”. Det är de empatilösa villkoren jag granskar. Alltså de som så tydligt finns på ordens nivå. Om du vill så kan vi träffas i en vecka så att jag kan göra en ytterst noggrann och empirisk genomgång för dej. Men det räcker inte, vid närmare eftertranke.
Och kära du, lek inte Thente. Det är ingen som får forskningsmedel för att skriva i Bang eller den övriga pressen. Är antagligen lika mycket hobbyskribent som du själv.
Hej Ylva!
Det är synd att du inte verkar vilja bemöta kritiken. Svenska akademiker ska sköta det som kallas tredje uppgiften, det vill säga föra ut sina forskningsresultat till allmänheten. Du är inte en hobbyskribent, utan en akademiker. Det är stor skillnad, vilket du borde vara medveten om. Som akademiker borde du kunna bemöta kritik när du har fört fram analyser om samhället. Så varför försöker du sänka diskussionen och kalla mig ”kära du” och påstå att jag skriver ur ”brallornas djup”?
Jag har nu, efter din kommentar, läst Jonas Thentes artikel. Förstår inte varför du jämför mig med honom. Flyter alla som inte håller med dig, eller kritiserar dina argument, ihop till en och samma person?
Och nej, jag är inte hobbyskribent, jag är en professionell journalist och redaktör. Utifrån min yrkesroll tycker jag att det är beklämmande att se en forskare behandla den offentliga debatten som ett utrymme där man kan säga lite vad man vill utan att anstränga sig för att underbygga det med fakta.
/Ivar Arpi
… Ser vid en närmare blick att du, liksom Thente skriver ur brallornas djup. Vad originellt! Suspensoarg…
Om du hade något att komma med ”kära du” hade du väl kunna besvara Ivars argument istället, Ylva? Ditt svar förkroppsligar det sorgliga tillstånd som vänsterns kritik har hamnat i, först målar man upp halmdockor och pratar om gruppen ”vita”, och när någon påpekar substanslösheten kommer det personangrepp. ”Vad originellt!”
”Dessa tre punkter tas som intäkt för att vi lever i en postpolitisk tid där vita liberaler ignorerar frågor om social ojämlikhet och aktivt hindrar meningsskiljaktigheter från att uttryckas i offentligheten. (Det låter för övrigt misstänkt likt åsikter på motsatt extremkant.)”
Nej, Ylva Habel påstår inte nåt i stil med ”… men det får man ju inte säga i det här landet.” Hon noterar en ovilja till att befatta sig med problematiken, vilket hon försöker visa med sakliga argument. Hon hävdar aldrig att hon på förhand är ofri till att framföra sin åsikt, att hon skulle censureras med hänvisning till någon halvt mytomspunnen kraft (jantelag, pk-kultur etc.) Det är bara det att hon inte får gehör för sin åsikt, allt i ett demokratiskt samtal. Jag tycker nog att det är en väsentlig skillnad, eller?
Sen tror jag att man missar delar av hennes poäng om man ser det som att liberaler och andra ”aktivt” skulle hindra problematiken från att dryftas. Passivt hindrar är nog mer korrekt. Hon försöker ju med hjälp av Daun, Sontag, Mouffe, Ahmed och egna observationer skissera en i hennes ögon oroande utveckling där poängen knappast är att peka finger åt oliktyckande liberaler, utan snarare att synliggöra strukturer som vi mer eller mindre omedvetet lever med, och därmed få oss att tänka om. Men detta är väl måhända svenska liberalers blinda fläck, eller hur man nu vill uttrycka det.
Men jag är helt med dig i att hennes undersökning och slutsats inte övertygar.
Om problemet är att hon inte får gehör för sin åsikt är det kanske inte det offentliga samtalet det är fel på. För mig låter detta som en vänsterversion, och inverterad form, av högerpopulisternas prat om ”politisk korrekthet”.
Jag förstår vad hon försöker skissera, och jag har läst de hon citerar, men jag köper inte hur hon använder sitt material. Det finns exempel på när frågor hålls borta från dagordningen, och när människor med makt ignorerar folkligt missnöje eller liknande. I de empiriska exempel hon tar för att bevisa sin tes har hon ju dock fel, oavsett vilken teori man väljer. Det vill säga om det inte finns en teori där man inte behöver belägga sina påståenden.
Om hon hade velat prata om blinda fläckar hade hon ju kunnat nämna någon explicit och visat på vilket sätt det yttrade sig. Nu pratade hon om fläckar som alla ser och pratar om. De strukturer hon talar om är också några av de mest diskuterade, inte ignorerade.
Hej igen, tack för svar och ledsen för dubbelpost (litet ovan vid publiceringsfunktionen för kommentarer).
Nej, sammanjämkningen mellan teori och observation är inte helt lyckad som din genomgång förtjänstfullt visar. Och ja, det finns utan tvekan åtskilliga exempel på ”… när människor med makt ignorerar folkligt missnöje eller liknande.” Men att aktivt ignorera förutsätter en viss medvetenhet om vad man ignorerar. Kan exemplifieras med högerpopulisters tal om ‘att alla egentligen känner till sanningen, men inte vågar yttra den pga pk-kultur medvetet påtvingad ovanifrån.
Men, för att hårdra det, poängen med tal om post-politik, hegemoni och strukturer är väl ändå att själva föreställningsvärlden apriori är avgränsad utan att man är medveten om det, inte ens de på toppen vet om det. Habel anklagar inte, till skillnad från högerpopulister, inte någon för att medvetet vilja dupera. Snarare är väl målet att undersöka det politiska samtalets grund, som vi tillsammans skapar (visserligen somliga mer än andra).
Därför tycker jag det är fel, och att sänka nivån på debatten, att anklaga Habel för tal om ‘inverterad politisk korrekthet’. Men denna struktur-individstrid skaver alltid i debatter mellan liberaler o vänster, man når aldrig utanför sina respektive paradigm och talar bara förbi varandra…
Ingen fara! Jag införde kommentarsgranskning efter att väldigt extrema kommentarer trillade in i en tidigare post om feministisk pornografi
Om det är ett apriori-tillstånd som det post-politiska tillhör så blir frågan givetvis mer filosofisk. Håller helt med dig om att det finns en strid här mellan liberaler och vänster som också är filosofisk/metafysisk och inte bara politisk. Jag gillar Steven Lukes indelning av makt i tre dimensioner, där den första är synlig maktutövning, den andra maktutövning som innebär undanhållande, blockering, ignorera etc. Den tredje dimensionen handlar om den diskursiva makten, hegemonier och strukturer. Det är ett område som rent intellektuellt är lockande men samtidigt väldigt svårt att nå. Maktutövning inte alltid är rätt ord, ibland handlar det om förändringar i basen, som Marx hade sagt, som får konsekvenser som ingen enskild grupp kan överblicka. Kritisk teori när den är som bäst, och skönlitterära författare och konstnärer m.fl, uppmärksammar oss på de sprickor, brister och hål som uppstår i samhället. Vi behöver flytta blicken ganska ofta, byta perspektiv och känna in. Det är verkligen nödvändigt för ett progressivt samhälle. Jag har ett problem när man pratar om väldigt stora grupper som att de är subjekt med ett överordnat maktintresse, som Habel gör när hon pratar om ”vita” som debattens grindväktare utan att ta illustrerande exempel. Det är inte ett påstående om ett apriori-tillstånd eftersom slutsatsen är aposteriori (dvs. debatten är stängd för icke-vita).
När man pratar om att ”vita” ska ta ett steg tillbaka handlar det för mig snarare om att man vill att ett perspektiv eller en ideologi ska göra det. Alla som ber ”vita” ta ett steg tillbaka verkar i en vänstertradition. Alltså handlar det inte om vita mot icke-vita, utan mer om vänster mot höger. Och om liberalism mot ideologier som bygger på en mer kollektivistisk syn. Mycket av talet om att det behövs ”mer empati”, ”mer lyssnande” och ”att släppa tolkningsföreträdet” handlar snarare om ett sätt att diskursivt flytta debatten från en politisk nivå till just en postpolitisk. En vänster som verkar postpolitiskt där det viktiga blir vem du ÄR, var du är född, vilken folkgrupp eller religion man fötts in i, vilken sexualitet man har, eller hur man ser ut. Istället för den politiska nivån där man pratar om vad man vill, vad man vill bli, vilka vi kan bli tillsammans.