Det finns inget som förenar svenskar. I alla fall hävdar Robert Aschberg det i en krönika i dagens Aftonbladet. Svenska folket är oerhört heterogent, konstaterar han, och räknar i resten av texten upp olika yrken, intressen och identiteter som bevis för detta. Men varför det skulle vara omöjligt att vara ”twittermaniker” eller ”snattare” och samtidigt känna sig svensk anför han inga argument för. Givetvis är det en humoristisk krönika, och förväntas läsas just på det sättet. Tanken är att man bara ska låta höhö:et bubbla upp, tillsammans med känslan av att vara förmer. Udden är ju nämligen riktad mot Sverigedemokraterna. Symptomatiskt nog, så fort SD är med i bilden, sjunker argumentationsnivån. Aschberg fortsätter sin lista med ord som ”gayscout”, ”porrfilmsproducent”, ”haschtomtar”, ”tokfeminister” och ”frukterianer”.
Men låt oss ta Aschbergs tramsiga mundiarré på allvar en stund. Finns det verkligen inget som förenar svenskar med varandra? Och gäller det i så fall alla folk i världen? Han rör sig på en etnisk nivå, eftersom han refererar till ”pursvenskar”. Har då alla etniska grupper bara missförstått sig själva? Egentligen förenas de av att de är ”snattande gayscouter”, och inte alls av att vara skåningar, kurder eller hankineser! Den nitiske kritikern av nationalism skulle framhärda och hävda att alla som känner att de har en nationell tillhörighet helt enkelt har missförstått sig själva. Eller för att använda marxistiskt språkbruk; de bär på ett ”falskt medvetande”. Andra skulle säga att nationella identiteter enbart beror på slumpen, och i egenskap av historiska tillfälligheter inte är värda att tas på allvar.
Även om nationella identiteter ursprungligen är resultatet av historiska tillfälligheter är lösningen ändå inte att förkasta dem, för de fortsätter trots detta ha stor betydelse för människor i dag. Folk vill inte göras om, och det krävs en särskilt fanatisk ideolog för att ändå tvinga folk att överge identiteter de bryr sig om. Under kristendomens mörka år praktiserade man tvångskristnande, eftersom folk inte ansågs förstå sitt eget bästa ändå. På samma vis skola människor nu alltså frälsas från nationella identiteter, och döpas i den sanna läran.
Kritiska röster har alltså ofta hävdat att andra identiteter är minst lika viktiga, och att människor i olika länder många gånger till och med har mer gemensamt med varandra än med sina landsmän. Den amerikanske författaren George Saunders har i en satirisk fabel skrivit om att det från andra världskriget finns statistik på att amerikanska och tyska soldater, trots att de var medlemmar i nationen ”Men Who Fish”, inte tvekade att döda varandra. Däremot tvekade medlemmar i nationen ”Individuals Reluctant to Kill for an Abstraction” i högre utsträckning än andra inför dödandet. Saunders visar med sina exempel att påhittade nationer ger en helt annan resonansbotten än verkliga nationer, men också att nationalism alltid behöver tämjas av andra tankar.
Det finns inte nödvändigtvis en motsättning mellan att ha olika starka identiteter, av sorten som Aschberg räknar upp, och att ha en nationalitet. Problemet med nationalismen är när den blir den enda ledande principen, när allt annat skalas bort. Som en serbisk författare skrev under inbördeskriget: förr hade vi yrken, en hobbys och intressen, nu är vi bara serber.
————————————
Tillägg: I det kommande numret (nr 3/12) av Axess skriver jag om vad god nationalism är för något och varför den behövs.
Bra skrivet. Det här föraktet för nationalismen som florerar, främst hos den urbana medelklassen, blir stundtals pinsamt, särskilt med tanke på att de, som Johansson Heinö skrev för inte så länge sedan, själva reproducerar nationen varje dag.
”gjutare av miniväderkvarnar för trädgårdar”, ”porrfilmsproducenter” .. Men, va bisarr han är, allt den mannen tar i blir liksom slafs. Stackars ”mellanchefer” i hans omedelbara närhet.
Stackars mellanchefer överlag
[...] Nationen och identiteterna [...]