”Du får inte äta godis innan maten! Då tappar du aptiten!”, brukade mina föräldrar säga till mig. Ibland försökte jag nämligen smygäta en godispåse på en vardagskväll. Men godis får man vänta med till efter middagen. Inget godis förrän alla grönsaker på tallriken är uppätna. Töntigt, tänkte jag. Grönsaker är töntigt! Men jag väntade oftast med att äta godiset. Fortfarande ser jag alltid till att vara någorlunda hungrig när jag går på middagsbjudning. Den som kommer proppmätt ställer sig nämligen utanför middagsgemenskapen, har jag lärt mig. Den som tackar nej till det brutna brödet är respektlös. Aptiten ska vara gemensam.
Godis var även det jag åt till lunch, de skoldagar då potatisen var extra grön och den vita såsen särskilt ljummen. Vi som gick till godisbutiken var lite tuffare än de som satt kvar i bamba. Alla visste det. De bambatrogna följde skolans regler om att man inte fick avvika från området under skoltid. Deras regler. Vårt godis.
