På den politiska vänsterkanten verkar den allra bredaste penseln vara den mest populära för tillfället. I dag skriver Natalia Kazmierska om mansfrågeaktivism i Aftonbladet. Kazmierska säger till sin pojkvän att aldrig bli mansaktivist. Mansaktivism beror nämligen på ”ilska” och ”aggression” och mansaktivister skyller alla sina ”personliga besvikelser” på feminism och Gudrun Schyman. Istället borde man anlägga ett större perspektiv, menar Kazmierska, och prata om ”1990-talets ekonomiska kris: den är tätt förknippad med arbetslösheten, nedmonteringen av välfärden och den manliga ohälsan”. Om hon hade bemödat sig att läsa mer om mansrörelsen hade hon sett att det många av de så kallade mansaktivisterna skriver om är just de frågor hon nämner.
I sammanhanget kan det vara bra att förtydliga vad en mansfråga är. De flesta som skriver om problem som främst drabbar män, eller som drabbar män på andra sätt, gör det på samma sätt som dem som skriver om problem som är kvinnospecifika. Till exempel har jag själv skrivit mycket om hur det går för pojkar i skolan. De får allt sämre betyg, har allt sämre kunskaper och har allt svårare att känna att de hör hemma i skolan. Det är en mansfråga – det vill säga en fråga där män drabbas på ett specifikt sätt.
Det som definierar en mansfråga, eller kvinnofråga, är att man ser en problematik som främst drabbar det ena könet, försöker finna en förklaring till detta, för att sedan formulera en lösning. Länge saknades ett engagemang för pojkars allt sämre prestationer i skolan i Sverige. ”Pojkar klarar sig alltid”, var en vanlig attityd. Jämställdhetsinsatser var liktydigt med att exempelvis få flickor intresserade av matematik och NO, få flickor att ta för sig mer, och att må bättre i skolan. Att förbättra jämställdheten i skolan har helt enkelt varit synonymt med att hjälpa flickor på olika sätt (se t.ex. SOU 2010:99, SOU 2010:51, SOU 2010:52). Men det håller glädjande nog på att ändras. I höstas lyssnade jag på skolverkets generaldirektör Anna Ekström när hon pratade i Riksdagen om att det är olika sorters problem som drabbar pojkar respektive flickor. Hennes perspektiv skulle jag främst beskriva som ett jämställdhetsperspektiv. Flickor mår sämre, pojkar presterar sämre – och det är två sidor av samma mynt, menade Ekström. Det är hoppingivande att höra det från en generaldirektör på Skolverket. Men även för oss andra finns det all anledning att fortsätta att luska i varför det ser ut som det gör.
Kazmierska citerar en, icke namngiven, genusprofessor som säger att ”de flesta mansrätts-aktivister har en personlig besvikelse bakom sig. En djup smärta, som man måste ta sig förbi”. Det är värt att diskutera. Hur väcks ett politiskt engagemang? Det finns oftast flera orsaker: personliga upplevelser, händelser man sett eller hört talas om, teorier om vilka krafter som styr världen och samhället, samt en uppfattning om rättvisa. Dessa befinner sig hela tiden i samspel med varandra. Att bli misshandlad av sin partner får helt olika innebörd om man, säg, tror att det är dennes rätt enligt Gud eller om man anser det vara ett uttryck för en strukturell överordning. Många som engagerar sig för politiska frågor brukar hänvisa till händelser i den egna bakgrunden för att förklara varför. Det handlar om att skapa mening åt sina upplevelser. Många män känner idag att de saknar en sådan meningsskapande berättelse. Istället ska man fungera som statist i andras berättelser. Män ska medvetandegöras om sina privilegier, om hur bra de har det, och visst ligger det en hel del i detta. Men samtidigt som många feminister hävdar att de syftar på privilegier som innehas av män som grupp, är de ofta snabba med att avfärda stora skaror män vars personliga upplevelser avviker från berättelsen om den manliga hegemonin, och som avvikter från berättelsen om mannen som överordnad eller förövare. Dessa män anklagas ofta för att vara blinda för sina egna privilegier, eller avfärdas med hänvisning till att inte tillräckligt många män skulle dela deras upplevelser.
Den personliga upplevelsen, och närståendes upplevelser, får människor att vilja söka svar. För att återvända till skolexemplet så fick mina egna upplevelser i skolan mig att söka svar våren 2005 då jag började samla material om kön i skolan. Jag tyckte att det var märkligt att alla mina nära manliga vänner, med några få undantag, hade fått urusla snittbetyg. En hel del hade inte ens fått fullständiga betyg. Ändå hade samma killar alla fått över 1.6 på högskoleprovet. Hur kunde det gå ihop? En högst personlig besvikelse var att jag på gymnasiet under lång tid inte fick annat än Godkänt i svenska. Min svensklärare gav mig ett par av tjejernas skrivuppgifter och bad mig skriva som dem. Det var först efter att jag vunnit en poesitävling för unga som min lärare ändrade uppfattning. Hon var i det närmaste chockad; ”Men Ivar, inte visste jag att du kunde skriva!?”. Efter det fick jag bara MVG trots att min insats och mitt engagemang var oförändrat. Det är en historia som i sig själv inte räcker för att dra några slutsatser om pojkar i skolan. Men historier, anekdoter och upplevelser räcker däremot för att vilja söka svar. För att vilja förändra. Särskilt när man märker att andra känner igen sig i sådant man har trott sig vara ensam om. Mansfrågor behöver belysas. Inte för att någon är arg på nätet, utan för att frågorna är viktiga.
———————————————
Aningen gammal sammanställning av vad jag skrivit om jämställdhet tidigare på bloggen finns här.
