Jag brinner för musik. Nej, så skulle jag aldrig skriva. Min farfar avskydde musik. “Vad fyller musik för funktion?”, frågade han retoriskt vid ett flertal tillfällen. I min fars hem stod musiken aldrig på. För min egen del har det snarare varit tvärtom; musiken har sällan varit avstängd. Hiphop var min första kärlek, jag brukade älska henne. Sedan genom jazz och soul vidare till punk, postpunk, rock och pop. Som 17-åring tog jag en ettårig gymnasiet och arbetade på Bengans, före Napster utmanade skivbutikernas monopol. Där fanns allt, och där avsade jag mig mitt eget medlemskap i subkulturens hiphop. I stället satte jag plastfordral på de flesta av mina föräldrars vinylskivor. Äldre musik blev bra, och slutade att nästan uteslutande vara en botanisk trädgård för samplingar.
Ljumma sommarnätter åkte jag och min bästa vän ut till havet i hans föräldrars bil och lyssnade på 747 av Kent och One of these things first av Nick Drake. Vi var mycket fina killar. Att han sedan flera år bara lyssnar på opera och americana från 80-talet hör inte till historien.
Musikjournalistik har en tendens att bli lika platt som sportjournalistik. Håkan var magisk, igen. Robyn gör allt själv, fortfarande. Genom recensionerna skolar man sitt lyssnande, och lär sig att den eller den produktionen är ute, alternativt inne. På så sätt förvärvar man smak. Därför fick jag ångest när obskyra rappare var dåliga. Den inskolade smaken skarvade med den faktiska känslan. Och även om Common älskar Sun Ra så är free jazz nästan aldrig bra, oavsett hur snygg en omslagsbild än är.
I dag läste jag en krönika av Torgny Nordin om Césaria Èvora, i GP:s kulturdel, som utan särskilt stora åthävor var mycket bra.
“Saudade är alltså en melankolisk känsla som handlar om att någon eller något gått förlorat för alltid. Vår nostalgi ligger nära, men fångar inte in det temporalt framåtpekande, dessutom refererar nostalgi ofta till det subjektiva, det privata. Men saudade betecknar lika mycket en kollektiv erfarenhet. Orhan Pamuk är därför något intressant på spåren är han talar om turkiskans hüzün vilken är en känsla av andlig förlust som är gemensam snarare än enskild. “
Avslutar nu mitt halvfärdiga inlägg med fantastiska Sodade av Césaria Èvora.
