Alla har känt det. Hatet som bubblar. Raseriet som pulserar vid tinningen, bakom ögonen, i hela kroppen. Det är de där jävlarnas fel. Om de bara höll tyst, försvann eller gjordes om skulle jag slippa känna såhär. Då skulle lugnet kunna sprida sig och de rättrådiga leva i harmoni. Det goda samhället hägrar, så varför står de jävlarna i vägen?
Den senaste tiden har en debatt rasat om Valerie Solanas SCUM-manifest (Society for Cutting Up Men) som satts upp som pjäs på Turteatern i Stockholm. Det beskriver en värld där män dominerar allt och kvinnor systematiskt förtrycks. En del av debatten har handlat om innehållet, som ger uttryck för ett brinnande hat mot män. Inte en specifik man. Utan män som grupp. Alla män. Mannen som kön bör avvecklas, skriver Solanas.
Manifestet som sådant, och pjäsen, kan diskuteras på flera punkter. Det beror på vilken kontext man tycker att det hör hemma i. Valerie Solanas levde ett hårt liv där hon blev sexuellt utnyttjad, kontinuerligt trampad på och förnedrad. Det är en nödvändig pusselbit för att förstå den desperation och våldsamma vrede som manifestet förmedlar. Även om jag inte köper Solanas världsbild kan jag förstå känslorna. Att diskutera vem hon var och varför hon skrev manifestet är viktigt. Om inte annat för dess kultstatus inom den feministiska rörelsen.
Så började hoten trilla in. På nätet önskade en bloggare livet ur alla feminister. Inte en ens en specifik feminist. Alla. En amerikansk maskulist-bloggare erbjuder nu tusen dollar för att få fram namn och annan information på några deltagare i ett svenskt youtube-klipp på SCUM-temat. Tysta feministerna! De hatar mig, då hatar jag dem ännu mer!
På den ideologiskt motsatta sidan skriver en svensk twittrare att Axess chefredaktör Johan Lundberg nog inte bryr sig om ifall kvinnor våldtas. Ett fult påhopp. Orsaken var Lundbergs kritik av att SCUM-manifestet pekar ut män som grupp. Att det är fullt möjligt att kritisera innehållet utan att vilja plåga kvinnor verkar för en del vara svårt att förstå. Antingen är du helt med, eller helt emot.
Det pågår en vulgarisering av den offentliga debatten. När Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, mordhotades i tidningen Galagos majnummer hånade många redaktionens polisanmälan av hotet. Ändå är det en viktig markering. När vi talar med varandra har vi en moralisk plikt att tala civiliserat. Retoriken vi använder får konsekvenser. Man brukar säga att första steget mot ett folkmord är avhumanisering. De oliktänkande tycker inte bara annorlunda – de är i grunden onda. En smitta som samhället ska saneras från. Att tillgripa våld mot dem blir då inte ens omoraliskt, bara en logisk följd. En naturlig lösning.
Yttrandefrihet är inte bara ord på ett papper. Den är något som prövas varje dag. Och den prövar vårt tålamod. Vi prövar varandras tålamod genom att yttra oss. Du prövar mitt och jag ditt. Tolerans är inget som pågår i FN-skrapan. Den börjar när man ogillar något. Det kan vara SCUM-manifestet eller kritiken av detsamma. Att acceptera en åsikt innebär dock inte att vi måste hålla med. Respekt för yttrandefriheten skapar ett öppet debattklimat där det bättre argumentet får möjlighet att vinna. De där jävlarna är du och jag.
Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj ”Skriv för frihet”. Jag fick stafettpinnen av Andreas Johansson Heinö som skrev på sin blogg. Mer information om bloggstafetten, ”Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.
Nu lämnar jag över stafettpinnen till journalisten Martin Brusewitz som publicerar på sin egen blogg http://brusewitz.wordpress.com på torsdag eller fredag, i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.
Problemet är just polariseringen i debatten, en intressant diskution borde lyftas till hurvida det är ok att visa detta ur utbildningssyfte..och om det är rätt att sanktionera detta via skattsedeln. Bara där får man 2 viktiga delar i diskutionen om yttrandefrihet.
Radikala åsikter som diskutionsmaterial i normbildande utbildning…ok eller inte?
Skall samhället sponsra radikala åsikter/ skall folk med radikala åsikter ha minskade möjligheter att föra fram dem på grund av ekonomiska skäl?
Jag valde att inte ta upp just det faktum att skolklasser går och ser pjäsen. Det är jag emot. Jag tycker att det är en radikal världsbild som jag tror en liten minoritet i samhället delar. Ser ingen poäng i att dra med skolklasser på den. Däremot tycker jag att det är helt okej att pjäsen spelas.
Jag tycker nog att det är lite att blanda samman i grunden olika saker när man tar drastiska uttryck och tex hot som en del av samma skala. Jag vill skilja på ton och innehåll – innebörden är det viktigaste. Då menar jag inte bara det man menat som innebörd utan med visst spelrum för tolkning och andras upplevelser.
Där är exempelvis Gudmundsongrejen klart osmaklig men inget hot (ens bokstavligt talat) – om än rimligt om man som varande Per Gudmundson själv upplever det så. X-typens hot mot Tur-teatern var uppenbart menat som satir det också, men föll på att hänvisningen till hemadresser hos personerna ändå BLIR hotfullt. I båda fall var det dock långt mer betydelsefullt vad innebörden var än hur det uttrycktes (och i båda fall skulle jag ändå tro det är inom lagens ramar). Köper inte att hårda ord ger våld tyvärr.
Jag har mycket svårt att förstå att inte ord skulle kunna uppvigla människor. Känns som att jag har ganska många historiska exempel på min sida i det fallet. Du får gärna utveckla varför ord inte skulle påverka människors handlingar.
Min poäng är att när den typen av satir blir vanligare, och när vi blir allt grövre mot våra meningsmotståndare, så föder det floran som verkliga hot kommer ifrån.
Min formulering om hotet mot Gudmundson var lite överdriven. Det var ett satiriskt hot. Men när det blir specifikt är det allvarligt. En sak är att i en satir hata alla män, eller alla feminister. En annan att peka ut en person och säga att den personen borde skjutas. När denna person redan är utsatt för hot. Den skörd av liknande yttranden på twitter tycker jag var väldigt obehaglig. Av samma skäl som jag tycker att X-bloggarens publicering av hemadresser var det. Det blir personligt. Och jag är övertygad om att det får konsekvenser när man går från att argumentera i sak, till att skojsa till det om att en person borde avrättas.
Hmm, att faktiskt erbjuda pengar för hemadresser har jag väldigt svårt att uppleva som ”satir”, det ligger för mycket i linje med andra texter på sidan. Skulle du själv köpt ”satirförklaringen” om det gällt inte Turteatern utan säg Lars Vilks? Självklart inte.
Menar du att jag inte hade köpt att Lars Vilks rondellhund var satir? Tycker inte satir är rätt ord riktigt. Om du vill veta vad jag tycker om Lars Vilks så kan du söka på bloggen. Har skrivit om honom många gånger.
Det var inte så jag menade. Utan att tonen i dem inte är det intressanta, utan innebörden. Alltså tycker jag civiliserat, vårdat osv som beskrivning på önskvärt språk är en irrelevant faktor.
Att hävda att meningsmotståndare borde dödas och mena det, eller framställa det tillräckligt som att man menar det/uppviglande, är alltså likväl ett problem. Att kalla dem för rötna pisshuven är däremot inte det.
Jag tycker att det är lite från fall till fall. Det jag tycker mig märka, och det tycker jag inte bara gäller de fall jag tog upp, är att fler använder ett språk som på ytan uppmanar till våld. Håller med om att innebörden är det viktigaste. Men jag tror att man oavsett innebörd påverkar människor på oavsett vis när man använder ett våldsamt språkbruk, eller vad ska kalla det.
Kan tillägga att jag räknar faktiska hot som varande en våldshandling i sig.
POLITIK OCH KONST
Brutal politik
liksom usel konst
vet vems fel allting är.
Les Murray