Det är ju mäns eget fel att det går kass, eller?

Jag läser ”Det är synd om mannen” av Lisa Bergman i tidningen Fokus. En mycket bra artikel som på ett grundligt vis lyfter fram statistik och citat som visar på hur män drabbas i vårt samhälle. Jag har själv skrivit om detta vid ett flertal tillfällen och välkomnar därför att Fokus, som når en gnutta fler läsare än min blogg, väljer att skriva en längre artikel om ämnet. Det är en gedigen text som jag verkligen rekommenderar.

Ändå är det typiskt att varenda en av de experter och forskare som citeras poängterar att männen som hamnat illa faktiskt har ett fritt val. Och visst, det är sant att man kan välja själv om man vill supa, begå självmord eller dö i fetma. Det är mycket enkelt: drick mindre, döda dig inte och ät inte så snuskig mat. Eller som Lisa Bergman skriver: ”Män lever oftare farligt än kvinnor och dessutom är det ofta deras eget fel.” Men det är tröttsamt med detta nästintill patologiska behov att poängtera att just män har ett eget val. När vi talar om kvinnor understryks oftast att det är förfördelande strukturer som är orsaken i form av marginalisering, sexualisering, våld i hemmet, patriarkat, könsmaktsordning, diskriminering och så vidare. När vi talar om mäns problem fokuserar vi på det fria valet. Med slutsatsen att män kan inte vara offer för något annat annat än sig själva. Dåliga betyg? Pojkar spelar dataspel. Dålig hälsa? Latmask. Arbetslös? Läs en bok. Inte ens när de i större utsträckning blir misshandlade, är hemlösa, arbetslösa, outbildade, missbrukare, cancersjuka. En riktig man väljer själv att begå självmord. Kvinnor gör förvisso fler självmordsförsök men män begår fler självmord. Inga halvmesyrer. Ett rop på hjälp funkar bara om man tror att någon kommer att lyssna.

I andra fall är denna syn problematisk eftersom den inbegriper att vi betraktar kvinnor som viljelösa offer som i bästa fall förtjänar vårt medlidande. Eftersom kvinnor inte kan förväntas ta ansvar för sina handlingar då de är utsatta för könsmaktsordningens tvingande bojor. Och det finns många strukturer som motverkar kvinnor. Men inte alla. Inte hela tiden. Inte på alla områden.

Vi är inkonsekventa i hur vi använder vår syn på den enskildes makt att påverka sitt liv och hur vi betraktar strukturerna i samhället. Om vi anser att strukturer påverkar kvinnor mest, ja då är vi män sannerligen jubelidioter. Alla de problem som Lisa Bergman nämner är då bara resultatet av fritt valda katastrofer. Om vi inte ens kan välja bort fetma, arbetslöshet, hemlöshet och självmord när vi har den friheten kanske vi borde omyndigförklaras? Å andra sidan anses kvinnor mest som offer för allsköns strukturer och saknar därför följdriktigt också förmågan till fria handlingar. Män är alltså dumma i huvudet och kvinnor är helt viljelösa. Så långt, men sällan längre, har våra intellektuella kommit. Det är sannerligen synd om människan.

Det finns inga bögar i Iran, har president Ahmadinejad stolt proklamerat. Det är enligt honom en västerländsk företeelse. I ärlighetens namn, hur vet vi att han har fel? På grund av den repressiva regimen kan man inte inhämta tillförlitlig statistik om befolkningens sexualitet. Uttalandet är givetvis befängt. Vi vet att det finns homosexuella i hela världen fast vi saknar statistik på det. Med samma logik ser vi ofta på skillnader mellan män och kvinnor; vi anser oss veta det mesta redan på förhand. Vad gäller mäns mentala hälsa menar många forskare att vi till och med saknar grundläggande data på grund av det faktum att män inte har fått utveckla verktyg att artikulera sina känslor. Det har kvinnor. Själv lekte jag i princip bara krig hela min barndom. Mina systrar lekte ”mamma, pappa, barn”. Jag brukade dock vilja bli skjuten, för på mitt dagis fick man medlidande när man var döende. Det var givetvis mitt fria val att leka att jag var en krigshjälte som blev skjuten till döds. Min mamma brukade vänligt förmå mig att leka tebjudning med mina he-mangubbar tillsammans med henne. Men så fort hon gick ut ur rummet började He-Man kasta tekopparna på sin nemesis Skeletor. Snart var det krig bland låtsaskakorna. Skeletor dödade friskt trots att han red på min rosalila My little pony.

Länge var ”att prata om känslor” för mig liktydigt med bli hånad och ensam. En av mina vänner under de sena tonåren hette Erik. Han hade låg status enkom av skälet att pratade öppet om sina känslor. I övrigt var han snygg, oerhört atletisk och fick tjejer. Det borde givit honom status, men hans känslighet trumfade allt annat i vår bedömning. Det föll sig så naturligt för oss andra grabbar att angripa det faktum att han gärna spelade ”Amazing grace” på tvärflöjt, att han pratade öppet om att han saknade trygghet i sitt liv, att han kände sig ensam. Att han var ledsen. När han sedan började visa tecken på att inte trivas i vår umgängeskrets tyckte vi att han var en svikare och stötte bort honom helt. När man ”leker” krig finns det inget utrymme för svaghet. Svaghet är illojalt. Svaghet måste straffas.

Så var hör vi män hemma? I ett land där värnplikten avskaffats, industrierna lagts ned och bruksorternas kvinnor flyttar till städerna. I ett land där tjänstesektorn växer, där kvinnor dominerar högre utbildning alltmer och få kvinnor väljer en manlig partner som har lägre inkomst och utbildningsnivå. Där rollen som familjeförsörjare har försvagats markant. Vi hittar alltfler europeiska unga män i den extrema politiken som betonar gemenskap och traditionella värderingar. Med största sannolikhet inget sammanträffande. Men eftersom vi vet att allt män företar sig är deras egna fria val så skriver vi artiklar om hur farliga män är för vår demokrati. Mycket få frågar sig varför dessa män söker sig till islamism, nazism eller nationalism. Ännu färre av dessa få känner någon solidaritet med dem. Vi skiter i dem. Svaga män är patetiska, verkar vi tycka. De vi har tid för är de män som trots sin uppfostran anpassat sig till det nya samhället.

Ingen bryr sig om en ful tjej, sa en väninna en gång. Och det är sant att strukturerna som påverkar kvinnor är hårda. Kvinnor ska växelvis skyla sin kropp för att undvika att anses vara horor, eller så ska de överväga bröstimplantat för att anses attraktiva. Ätstörningar drabbar tjejer hårdast och det är talande att kvinnor är de som sminkar sig. Det krävs en antifeminist av Pär Ström-ska dimensioner för att bestrida detta.

Men, ingen bryr sig heller om en misslyckad man. Okej, vi har inte glömt cheferna, professorerna och de andra maktgubbarna. Men vi har glömt pojkarna, killarna och de flesta av männen. Och att reducera allt som drabbar män till ett fritt val är ansvarslöst. Det krävs en dubbel rörelse, från mäns egen sida och från samhällets. Att skylla på feminism eller på kvinnor är kontraproduktivt, men samtidigt är det ganska tydligt att majoriteten av feministerna och kvinnorörelsen är ointresserade av att driva mansfrågor. Kanske är det alldeles logiskt. Ändå påstår så många av dem så ofta att de välkomnar nya perspektiv, men i slutändan är det ändå samma gamla feminister och genusvetare som alltid som bjuds in till evenemang, arrangemang, radio och tv för att prata om det. Ett exempel är Pelle Billing som ofta bjuds in med armbågen av just orsaken att hans perspektiv och intresseområden inte är detsamma som mediefeministernas. Så de alternativa rösterna som får höras är de som tycker exakt samma som vi hört de senaste tjugo-trettio åren (med några få undantag såsom exempelvis Bo Rothstein eller Billing). Är det månne slentrian hos de som sätter dagordningen som leder till denna snedvridning? Eller kanske ointresse? Kanske något annat.

Lisa Bergman frågar avslutningsvis var mansrörelsen finns? Jo, vi finns här. Men vi behöver bli fler. Tyvärr är vi inte helt välkomna ännu.