Feminismen – en intern historia

Den senaste tiden har kön och feminism diskuterats livligt, bland annat till följd av nätkampanjen Prata om det (http://prataomdet.se). Debatten har handlat om gränsdragningar inom sex och relationer, och även om berättelserna på temat är många och brokiga så går det att skönja tydliga mönster. För det första att det är väldigt många fler kvinnor än män som har engagerat sig i samtalet. För det andra att både kvinnors och mäns berättelser i regel pekar på kvinnor som offer och män som förövare.

 

Oscar Sundell skrev häromdagen en krönika om de föreställningar om kön som finns inom svensk feminism. Huvudtesen är att feminism som begrepp förknippas med en uppfattning om att män konspirerar  mot kvinnor. Sundell föreslår att jämställdhetsivrare istället skulle kunna kalla sig ekvivalister. (Läs även Anders Johanssons kommentar)

 

Den första vågens feminism – för lite över hundra år sen – handlade feminism om att kvinnor skulle få samma juridiska rättigheter som män – till exempel rösträtt och äganderätt (arvsrätt osv). Under andra vågens feminism – från 60- till början av 80-talet – var sociala frågor i förgrunden som till exempel jämlikt tillträde till högre utbildning, om rätten till den egna kroppen, jämställdhet i familjen, och jämlikhet på arbetsmarknaden (se till exempel Mad Men för ett deprimerande nedslag i 60-talets könsroller). Jämställdhet har under kvinnokampens långa historia främst handlat om rättvisa genom att ge samma möjligheter till kvinnor som män. Den senaste vågens feminism, den tredje, har dock fört med sig en hel del konstiga uppfattningar om vad makt är vilken på många sätt därför bryter med de föregående vågorna (återkommer till detta nedan). Den minsta gemensamma nämnaren i denna våg är att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Enligt teorin om könsmaktsordning förtrycks gruppen kvinnor av gruppen män. Teorin om könsmaktsordning förutsätter att män är  priviligerade och kvinnor missgynnade. Det var detta Gudrun Schymans talibantal syftade på. Könsmaktsordningen är en struktur som drabbar alla kvinnor i hela världen på liknande sätt, menade hon. Förutom att det är en absurd nyanslöshet att inte kunna se skillnaden mellan ett land där våldtäktsoffer blir stenade till döds och ett där frågan om jämställda bolagsstyrelser står så högt på den feministiska agendan, finns det andra problem med teorin. Rättvisa handlar i tredje vågens feminism inte längre om lika förutsättningar utan om millimeterrättvisa i utfallet. Man utgår ifrån att samhällets strukturer – attityder, värderingar, bemötande – alltid är ojämställda och aktivt missgynnar kvinnor. Därför blir kvotering en logisk följd av teorin om  könsmaktsordning. Detta eftersom man ser den nuvarande samhällsordningen som ett resultat av att män hållit varandra om ryggen och i princip kvoterat in andra män.

 

Kvinnor kan emellertid ha mindre makt och inflytande utan att vara motarbetade, missgynnade och marginaliserade av män. Det finns genusstrukturer som är rester av historiska samhällsordningar inom vilka kvinnor och män hade makt inom olika sfärer. Många ser idag kvinnor som missgynnade genom kvinnofällan att vara hemma med barnen och därför halka efter i karriären. Kvinnor uppfattas som den naturliga föräldern och är som regel hemma med barnen längre. Omvänt finns det många pappagrupper som kämpar för rätten att träffa sina barn. Minpappa.nu har genomfört en kartläggning av vårdnadstvister i Skåne. Totalt sett är det 76% av all enskild vårdnad som tillfaller mammorna – vilket är en något bättre siffra än de 82% som kom fram i Socialstyrelsens kartläggning 2002 (här). Både män och kvinnor missgynnas av att kvinnan uppfattas som “den riktiga föräldern” medan pappan ses som en lyxbonus som “hjälper till”. Därför prisas också pappalediga män, eftersom de är undantag från regeln.

 

Historiskt sett har kvinnor ansetts som mindre vetande än män, mindre kunniga, mer känslobundna, som irrationella och virriga, som fäders och makars egendom, men inte mindre värda. Vår uppfattning om patriarkatet utgår i stort från borgerligheten från det sena 1800-talet och framåt (vilket även kan vara en förklaring till att en symbolfråga som kvotering till bolagsstyrelser idag är mer omskriven än de kvinnodominerade yrkenas låga löner). Samtidigt arbetade Fattigsveriges kvinnor och män sida vid sida i jordbruket. Visst fanns en könsfördelning där kvinnor hade hand om sysslor nära hemmet och män utförde dagsverken i större utsträckning. Ändå är det viktigt att påpeka att bilden av att kvinnor varit domesticerade hemmafruar tills några studenter brände sina bh:ar under 60-talet är historielös. Redan när August Strindberg skrev Fadren 1887* (se fotnot) var det som en dödsruna över patriarkatets minskande makt. En process som sedan fortsatte under urbaniseringen och industrialiseringen.

 

För några år sen var jag på en studentmiddag i Lund där en kille orerade om att absolut inget hänt med jämställdheten på hundra år. Alla höll med. Alla var feminister. Jag invände att både rösträtt och det faktum att så många kvinnor var med på sittningen var ett bevis på motsatsen. De tyckte att jag blundade för könsmaktsordningen. De lät mig förstå att min blindhet berodde på mitt kön. I min statsvetarklass samma år fick vi placera oss på en skala över hur jämställt vi tyckte att Sverige var, där 1 var inte alls och 10 max. Av trettio personer var det bara jag och en till som stod över 3. Föreläsaren undrade varför jag avvek och stod på åtta. Svaret jag gav då är detsamma som nu: om vi inte erkänner våra framsteg här i Sverige saknar vi både riktning för framtiden och förmågan att se vad första och andra vågens feminism kan göra för andra delar av världen.

Den tredje vågens feminism är fixerad vid språk och symbolisk makt. Den delar in människor i tusen kategorier men har glömt att kampen för rättvisa förutsättningar är det som gav de två första vågorna sån genomslagskraft. Därför misslyckas den svenska feminismen med att ens föra en konstruktiv debatt om till exempel hederskultur eller kvinnoförtryck i tredje världen. Enligt Gudrun Schyman, Feministiskt initiativs partiledare, är själva idén att det finns hederskultur rasistisk. På grund av teorin om könsmaktsordning missar hon, liksom många med henne, hur andra strukturer och företeelser påverkar människors liv. Det är ett typexempel på hur dagens feminism många gånger gör sig själv irrelevant i konkreta fall.

 

Många verkar anse att jämställdhetsfrågor bara är en angelägenhet för kvinnor, vidare att feminismen äger dessa frågor. De som inte är feminister är därför per definition bakåtsträvare. Men män som är feminister betraktas som “husnegrer” av utomstående och femtekolonnare av många feminister (se även Gustav Almestad och Elin Grelsson för en feministisk diskussion av ämnet). Flera manliga debattörer på jämställdhetsområdet (t.ex. genusdebattören Pelle Billing) avstår från att beteckna sig som feminister och har därför helt sonika brännmärkts som fiender. Gammalmedias platser för texter om kön och genus domineras av kvinnliga feminister medan de män som intresserat sig för jämställdhet främst skriver på bloggar och många gånger avfärdas som “troll” av de etablerade feministerna med tryggad plats i media. Det är inte konstigt att män inte känner sig välkomna i feminismen. Inte heller jag.

 

Det blir parodiskt hur os(m)akliga angrepp de etablerade feminister kan göra. Offerkoftan de fått genom teorin om könsmaktsordningen får dem att gå direkt förbi sakfrågor till att diskutera position. Jag har vid upprepade tillfällen på twitter blivit kallad “privilege denying dude” när jag velat diskutera genus. Bland annat ett par gånger av  en ledarskribent (här och här) för att jag ansåg att epitet som “gubbsjuk”, “misogyn” och “mansgris” orättfärdigt fästes på både nobelpristagaren Mario Vargas Lhosa (här), Cornelis Vreeswijk (vilket gjordes av Isabelle Ståhl här) och Slavoj Zizek (här). Min kritik var att den typen av genusanalys är slentrianmässigt grund. Hennes (och andras) respons till detta kan läsas som: “Här har du ingen rösträtt, lilla gubben. Det viktiga är inte vad du säger utan att du tillhör gruppen män.”

 

Härskartekniker är alltid problematiska, oavsett om det är Göran Persson eller feminister som använder dem. De flesta som är betalda megafoner för att prata om genus delar en gemensam världsbild. Istället för att diskutera sakfrågor, angriper man hellre medfödda attribut såsom kön, sexualitet eller etnicitet (dvs. vita heterosexuella män). Paradoxalt upprätthåller de på så vis de tankesätt och indelningar som de säger sig vilja nedmontera. Feminister som Petra Östergren motas bort och anses inte som “riktiga” feminister. I offentliga debatter kan det bli riktigt obehagligt för dem som inte håller med de tongivande radikala feministerna (läs Lisa Magnusson om ett exempel på det här). Buffliga pösfeminister som slänger runt sina otympliga könsmaktsteorier för att krossa de som inte håller med. Ett effektivt sätt att skrämma nykomlingar till tystnad.

 

Dagens politiska feminism bryr sig inte om män. Eller jo, den är fixerad vid män: mäns makt, mäns våld, män som är destruktiva, män som är dåliga fäder och usla makar. Men den berättar inte mäns historier, den saknar fundamentala kunskaper om vad män känner och tänker. Eftersom män enligt könsmaktsordningen är det vinnande könet behöver man inte bekymra sig mycket om dem. Bara hantera och begränsa deras framfart. Kanske införa en särskild mansskatt där alla män betalar extra för att några män slår sina partners. Jämför med tanken om en särskild skatt för muslimer där de betalar för den kostnad som islamistiska teorrister utgör. Tanken är lika absurd i båda fallen. Nej, samhällsordningen bärs upp av både män och kvinnor vilket gör att ansvaret ligger på oss alla.

 

Faktum är att det finns en rad områden där män far mer illa än kvinnor. En del brukar säga ”killar klarar sig alltid.” Men det gör vi inte, om vi bortser från bolagsstyrelser och chefspositioner så finns det en en stor massa män som inte passar in i bilden av överordnat kön. Vi begår fler självmord, vi har svårare att att få vård, vi blir oftare kriminella, vi gör färre klassresor, vi är sämre utbildade, vi tar mer droger, vi utsätts mycket oftare för våld, och vi lever kortare liv. Idag ignoreras dessa problem (Läs Anders Kilander om detta här, Bo Rothstein här). Men förstå mig rätt; jag menar att mäns problem ser annorlunda ut än kvinnors på grund av de genusstrukturer som genomsyrar samhället. De problemen är värda att tas på allvar.

 

Därför välkomnar jag Oscar Sundells förslag på en ekvivalism (eller vad man nu vill kalla det). Inte för att ersätta feminismen som för många har ett känslomässigt värde på grund av sin rika historia och sina traditioner. Det krävs en ny plattform för att rymma även de frågor som feminismen och genusvetenskapen idag till stor del ignorerar. Inte som en antites, men som ett eller flera alternativ. Där mäns berättelser och upplevelser inte bara lyfts fram som parenteser. Men för det krävs att vi män själva tar mått och steg för att göra detta, till exempel genom att delta i initiativ som exempelvis Prata om det. Eller som Anna Svensson skriver bra: feminismen är inte din madonna. Att däremot bli anti-feminist är historielöst och kontraproduktivt. Nej, det vi behöver är ett forum där inte utsagan “jag är feminist” är lösenord för att ens få tillträde, där inte etablerade vänsterfeminister agerar gate-keepers. Där man inte punktmarkeras och där man ständigt är ett ifrågasättande ifrån ett rött kort. Kanske behövs inte en ny ism, men plats för nya röster och inte de gamla vanliga som jämt dominerar samtalet. Där även avvikande feministiska åsikter får plats. Teorin om könsmaktsordning är en klumpig och i grunden felaktig vänsterteori som grumlar istället för att skärpa vår blick. Det är ett slappt universalsvar på en komplex verklighet, och den hindrar en bredare uppslutning bakom jämställdhetsidén. Jämställdhet måste återigen betyda lika förutsättningar, inte exakt samma utfall. Börjar vi kräva att alla olikheter ska utplånas öppnar vi dörren för totalitära ingrepp i samhället. Det är en Pandoras ask som vi måste sluta glänta på locket till.

 

 

————————————————————————————————-

Uppsala Pride är ett tydligt exempel på tredje vågens feminism. Jag skrev om 2010 års upplaga här och om upplagan 2009 här

 

* Fotnot: Fadren  handlar om en vårdnadstvist där hustrun utnyttjar sin makes temperament för att få honom diagnosticerad som tokig. Bland annat gör hon detta genom att säga till honom, när han är som mest uppjagad, att deras dotter inte är hans. En glömd del av berättelsen är hur faderns hårda könsroll hindrar honom från att sträcka ut sig till läkaren som från början är neutralt inställd men sedan övertygas av hustrun.