Skriver på Newsmill idag (här) om självmordsattentatet i Stockholm.
”Militanta islamisters terrordåd drabbar både länder i västvärlden och i Mellanöstern och det är en ideologi som på många sätt ärvt den kommunistiska internationella rörelsens modell. Självmordsbombningarna i London 2005 utfördes av andra generationens invandrare som alla hade hög utbildning. De var heller inte knutna till någon moské utan organiserade sig vid sidan av på egen hand. En vanlig föreställning är att terrorism har sina rötter i fattigdom, splittrade familjer, svaga sinnen som är mottagliga för hjärntvätt, och religiös fanatism. Istället kommer de flesta terrorister från den högutbildade medelklassen och är på många sätt precis som vi är.”
http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/13/muslimer-b-r-inget-kollektivt-ansvar
Jag har skrivit på liknande tema tidigare här:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/12/l-t-inte-vilks-ga-debatten-om-yttrandefrihet
http://suspensoarg.wordpress.com/2010/03/12/rondellhundar-krankningar-och-yttrandefrihetens-granser/
http://suspensoarg.wordpress.com/2009/04/13/intolerans-i-toleransens-namn/
http://suspensoarg.wordpress.com/2009/04/14/andreas-malm-och-lognerna-om-rasismen/
”Lite terrorism är inget att oroa sig för…” – som jag kommenterade så här. Så vad är närmast sanningen månntro ?
Klart vi ska ta terrorism på allvar. Men vi ska inte låta den typen av dåd diktera villkoren för våra liv och vårt samhälle, vare sig det är terrorism, organiserad brottslighet eller galna mördare.
Bra skrivet. Som du skriver så är de mest radikala islamisterna både välintegrerade och välsituerade. Det är inte utan att man kan dra paralleller med organisationer såsom AFA eller Djurens Befrielsefront.
Även här finns arga och frustrerade medelklassungdomar som vill förändra världen. Oftast växer ilskan bort med tiden. Som tur är.
Tror tyvärr den militanta islamismen som vi ser i Europa är en vuxen företeelse som omvandlats från ungdomlig frustration.
Hej!
Din artikel belyser många viktiga poäng och jag har läst några av dina andra artiklar; alla väldigt intressanta. Tack för trevliga och informativa lässtunder. Jag vill be om ursäkt i förhand för mitt långa inlägg, men råder i all ödmjukhet dig att läsa hela, då jag tror att det bidrar med något i den statsvetenskapliga diskursen (är nämligen statsvetenskapsstudent).
Dock är jag som muslim väldigt kritisk till din utgångspunkt i behandlingen av frågan om så kallad ”islamism”. Detta begrepp är ett påfund i den postkoloniala världen där man försökt kväva alla motståndsförsök till självstyre. Bland annat är det mycket använda begreppet ”wahabi” en del av Storbritanniens arv, där man fruktade den växande islamiska väckelsen under 1800-talet i Indien. Man spenderade då mycket pengar på sekten Ahmadiyyah och förespråkade deras ideologi som ”sann islam” och motståndsmännen som sekteristiska ”wahabis”.
Attacker så som den i Stockholm är inte oförståeliga för den som känner det kollektiva i det muslimska samfundet där man förtrycks i alla länder – världen runt (även i så kallade islamiska länder). Idag finns ingen, enligt de muslimska lärda, muslimsk stat i ren bemärkelse. Iran är byggd på shiitisk ideologi och Saudiarabien är en semisekulär stat med en diktator. Båda emot islams läror, trots att de gärna porträtteras som idealiska samhällen för islam.
Samtidigt är USA (uppbackade av liberalismens doktriner och deras påhejare) i länder med muslimsk majoritet och dödar dagligen muslimer. WikiLeaks avslöjanden borde vara bevis nog men idag är media så pass utvecklat att vi fortsätter tro på det som blir inpräntat i oss dagligen. De som håller ideologier som liberalism och styrelseskick som demokrati kärt gör detta med en högfärdig inställning och ger alla andra tankeskolor en nedvärderade syn. Bland dessa styrelseformer är islam, men denna tankeskola och styrelseform porträtteras som medeltida, barbarisk, hemsk och icke-kompatibelt med den moderna tiden. I beg to differ.
Demokrati sprids med ”svärdet”, vilket idag är armén från de olika västerländska länderna. Den hegemoniska bilden av liberalism som befriare är orsaken till massvis av dödande i muslimska länder, som i sin tur tänder gnistan hos individer som ibland bildar kollektiv och gör så som mannen i Stockholm gjorde. Detta har inte bara med ideologisk övertygelse att göra, utan även med psykologi att göra. Vad ska jag som muslim göra, när landet jag bor i och försörjer mig bistår med att döda mina släktingar i landet jag kommer ifrån? Förstår du det otroliga dilemmat?
Sekularism är inte svaret på frihet och lugn. Inte demokrati heller. Inte liberalism heller. Dessa tre har orsakat mycket lidande i världen som vi tyvärr blundar för då det är dessa som förespråkas i hela världen. Som exempel byggde Sovjetunionen på sekularism, och miljontals människor dog. USA är byggd på neoliberalism, och de härjar runt och hittills beräknar man att bara i Irak har 1,5 miljoner människor dött. Demokrati har tagit folk till makten som varit mer skada för folket än nytta; Sverigedemokraterna, Nazisterna, Front Nationale, Schweizerische Volkspartei, Karzai, Baathpartiet och George W Bush. Självklart finns många fler exempel.
Den så kallade ”islamismen” är inte en politisk ideologi. Du verkar koppla ihop ”islamismen” med Sayyid Qutb, som skrivit många böcker emot västerländsk imperialism och islamsk väckelse (revival). Jag dock varnar för detta ihopkopplande då kampen från muslimers sida är otroligt mer än politiska intressen. Kampen handlar om frihet; friheten att styra utifrån ens egen övertygelse utan västerländsk intervention. När T.E. Lawrence of Arabia ockuperade Palestina 1917 utbröt han ”Idag har Korstågen nått sitt slut”. Samtidigt ställde sig den franska generalen Henri Gouraud på Salahuddins grav och utbrast ”Salahuddin, vi är tillbaka!”. Dessa saker har varit bestående sen kolonialismens tider i muslimska länder och som ”submitters to God’s will”, vilket ordet muslim betyder, är detta psykologiskt väldigt tungt att bära.
Jag hoppas att detta gett en insikt i den muslimska tankekartan och hur man tänker kring världsproblemen.
Hej, Amanj Aziz!
Tack för din kommentar och din trevliga ton! Jag ska försöka klargöra min syn lite kortfattat.
Jag är medveten om att all islamism inte kan dras över en kam och jag likställer inte alla former med Qutb och Muslimska Brödraskapet som är starkt influerade av hans tankar. Det finns precis som du säger förtryckta grupper som korrupta regimer i mellanöstern kallar ”islamistiska” för att legitimera sin repression mot dem. Men det finns också många exempel på att samma regimer från 70-talet och framåt började sponsra de grupper man nu förtrycker för att motverka arabiska nationalister och socialister som då var starka. Detta lyckades man alltför bra med insåg man och vände den statliga repressionen mot de man nyligen stöttat.
Sen finns det grupper som de hårdföra jihadisterna i Afghanistan under 80-talet som besegrade Sovjetunionen (med hjälp av USA). Deras jihad har mycket lite att göra med den stockholmske självmordsbombarens, eller de i London. Flera europeiska jihadister har bemötts ganska illa när de sökt upp jihadisterna som är av den äldre skolan. Varför? För att målen går isär. Hamas och Hizbollah är båda islamistiska rörelser i bemärkelsen att de vill att islam ska påverka alla delar av livet. Men de har mycket litet gemensamt med en islamist som går med i Al-Qaeda. Även om retoriken kan vara snarlik ibland har Hamas och Hizbollah ett tydligt geografiskt mål, de tar ett socialt ansvar för befolkningen (ofta för delar av befolkningen som ingen annan tar hand om) och de har folkligt stöd. Jag stödjer inte deras ideologi, men man måste kunna se nyanserna i det här. Där är vi eniga.
Sen har vi fundamentalister som wahabiterna som är särskilt starka på arabiska halvön. De vill inte ta makten över det politiska livet på det sätt som exempelvis Hamas och Hizbollah vill (och i Hamas fall gjort). Men de är värdekonservativa och vill att det sociala livet ska styras av en bokstavstolkning av koranen. I Storbritannien finns det många pågående konflikter mellan de socialt konservativa wahabiterna och de politiska radikala islamisterna. Ofta utan att media eller politiker kan uppfatta de skillnader som finns.
När du säger att du blir kluven när släktingar dödas i krig så förstår jag dig verkligen. Jag slipper det själv, men jag känner de som drabbats. Det är tragiskt. Jag tycker dock att man kan motsätta sig exempelvis kriget Afghanistan utan att tolka det som att det handlar om Väst mot Islam. För jag tror inte att det är en uppdelning som stämmer, och jag tror att det är farligt att tänka för mycket i de banorna. Och som du säger så är kampen om islam som hårdast i de islamska länderna. Muslimer i mellanöstern är de som faller mest offer för både repression och islamisk terrorism.
Jag ser inte krigen i Afghanistan och Irak som krig för demokratin, utan som motvierade med säkerhetspolitiska hänsyn. Man gjorde helt felaktiga bedömningar med på många sätt ett tragiskt utfall. I Afghanistan är bilden mer komplex, men det är ett krig som verkar omöjligt att vinna. Många människor kommer att dö ifall de allierade trupperna stannar. Många människor kommer att dö ifall de lämnar. Afghanistan var alltid mer komplext än Irak. Nåja, det är kanske något av ett sidospår.