En ung man hetsas att ta livet av sig själv på nätet. Till slut begår han självmord inför en anonym mobb på nätforumet Flashback. Han blev bara 21 år gammal. Det är djupt tragiskt av många skäl. Anders Kilander skrev några dagar senare en debattartikel (101014) i Expressen där han placerade detta i en kontexten av den manliga könsrollen vilket få gör. Av 1100 svenskar som tar livet av sig varje år är två tredjedelar män. Fler kvinnor gör självmordsförsök, men det är män som genomför flest självmord. Eller som Kilander skrev: killar kan.
Det skrivs ofta om de lidande flickorna, de förtryckta kvinnorna och de sexualiserade tjejerna. Det finns fog för det i vårt samhälle. Men i somliga fall utelämnas männen helt eller framträder endast i marginalen med en reservation i stil med att ”det drabbar även män”. Pojkarna förekommer till exempel som skränande idioter runtom duktiga och hunsade flickor. Vid andra tillfällen agerar ”mannen” en statisk fondvägg för en problematisering av feminitet eller kvinnors situation, en projektionsyta för de oförrätter kvinnor utstår. Ett bra exempel är Ulrika Kärnborgs esså ”Rakbladet dövar inre smärtan” (090628) som handlar om kvinnligt självskadebeteende, men samtidigt finner det nödvändigt att först konstatera att kvinnor är det kön som lider mest. Inte för att vara separatistisk, men jag tror inte det räcker att kvinnor pratar om hur genusstrukturerna ser ut. Därför blev jag mycket glad över att läsa Kilanders text som är knivskarp och gör något så ovanligt som att prata om de villkor som män lever under på grund av rollen de förväntas spela. Han skriver:
Svaret är nog enkelt: män får inte vara svaga. Punkt. Det tycker varken män eller kvinnor, ung eller gammal, gubbslem eller radikalfeminist. Män får inte vara offer. Så när pojkar och karlar råkar bli just offer, för sin egen eller andras svaghet, så väljer vi att ignorera dem.
På facebook och twitter har artikeln debatterats och flera har beskrivit den med ord som ”passivt-aggressiv” och ”smaklös”, samt att Kilander hade en ”problematisk ton”. Främst har nämnda kritiker stört sig på sentensen att ”machomyten oftare skadar män än den skadar kvinnor”. Djävulen bor som bekant i detaljerna. Jag ser ingen poäng i att jämföra offerskap mellan pojkar och flickor, inte ens för att skapa debatt. Om vi som vill förändra det förlegade och hitta en ny väg för könsrollerna börjar ett skyttegravskrig sviker vi de som vi egentligen vill värna.
Jag har själv tidigare skrivit en artikel (”Det personliga är politiskt även för män”) som syftar till ett slags upprop för män att skriva mer om sina känslor och politisera det personliga mer. Jag skrev då: ”Vi begår fler självmord, vi har svårare att att få vård, vi blir oftare kriminella, vi gör färre klassresor, vi är sämre utbildade, vi tar mer droger, vi utsätts mycket oftare för våld, och vi lever kortare liv. Men missförstå mig rätt; jag menar att mäns problem ser annorlunda ut än kvinnors på grund av de genusstrukturer som genomsyrar samhället. De problemen är värda att tas på allvar.”
När män lider sker det i större utsträckning i det tysta eftersom det finns färre öronmärkta resurser för dem. Om det är en sak män är dåliga på så är det att prata om vad de känner och att de mår dåligt. Därför behövs den här sortens texter, som är skrivna av män för att visa att det är möjligt att prata om det. Kvinnor har många röster på området som talar om kvinnors villkor medan vi män saknar motsvarigheter. Då räknar jag bort Pär Ström eftersom han trots vissa poänger ofelbart hamnar fel med sin maskulinism. Jag är emellertid ganska mätt på att nästan enbart höra kvinnor berätta för mig hur män är och hur mansrollen bör förändras eftersom fokuset då oftast ligger på konsekvenserna för kvinnor och inte för männen själva. Kvinnor behöver inte avhålla sig från att prata om det, men vissa berättelser kräver att man själv upplevt det man uttalar sig om.
Jag läser också Unni Drougges svar till Kilander (här) där hon i stort verkar hålla med Kilander men lägger fram tesen att snälla killar bär uppe machokulturen. ”Det är väl inte så farligt att bli kallad fitta”, menar hon. Snälla män ska med det goda exemplets makt bilda en motkultur. Med Kilanders text som bakgrund blir det svårt att inte tolka det som att de övriga grupper som han nämner ges mindre ansvar. Manligheten blir i Unni Drougges tradering en homosocial affär. Det är en rörig text som inte blir mycket tydligare av hennes uppföljande blogginlägg där bilden på en varg illustrerar poängen: machomännen kan skådespela att de är snälla men är egentligen ulvar i fårakläder, det vill säga varulvar. Ungefär som i vevan när Göran Lindberg fälldes för sexköp och flera debattörer pratade om feministiska män som trojanska hästar och falska lycksökare.
Man har inom genusforskningen sett en tilltagande tendens till att beskriva maskulinitet som en tickande bomb som när som helst kan explodera med förödande konsekvenser. Manligheten betraktas ofta som sjuklig, till exempel är det utgångspunkten i radioprogrammet ”Är manlighet en folksjukdom?” . Även i mytologin är den destruktiva och monstruösa manligheten ett vanligt tema. I sagan om Rödluvan är det just en varg som symboliserar den sexuella fara en man utsätter den könsmognande Rödluvan för. Att Drougge väljer en bild på en varg är symboliskt för att män allt oftare beskrivs som farliga och destruktiva. I anknytning till denna allt vanligare syn på mannen finns motsatt trend i hur man beskriver kvinnor. En kvinna beskrivs ofta som om hon inte har någon egen styrka att förmå sig till ondska eller godhet. Därför brukade tidigare den bestialiskt onda mannen/besten motsvaras av en stark prins i skinande rustning. Men i många nutida berättelser och filmer är inte bara vissa, utan i princip alla män representanter för den patologiska maskuliniteten. Prinsen har på sin höjd kontrollerat det latenta våldet. I dessa filmer legitimeras de kvinnliga karaktärernas mordiska hämnd med att de utsatts för övergrepp av män, några exempel är: misshandel och våldtäktsförsök i Thelma och Louise (1991), incest och våldtäkt i Natural Born Killers (1994), påtvingad abort och mordförsök i Kill Bill (2003 & 2004), och misshandel, våldtäkt samt prostitution i Monster (2003), och slutligen Lisbeth Salander i Stieg Larssons trilogi som blir en hämnerska delvis på grund av sexuella övergrepp från en psykvakt, samt delvis på grund av pappans misshandel av modern. Den röda tråden är att det finns en manlig ursynd bakom dessa kvinnors hat och våld. Det finns knappt en enda film där en kvinnlig karaktär handlar ondskefullt utan att samtidigt ha den manliga ursynden som fondvägg. Den manliga besten spökar även i kvinnlig ondska med andra ord. En syn som även finns med i beskrivningen av verkliga händelser. Ett exempel var när man i The Guardian (010502) helt utan belägg spekulerade att en mans mord på sin familj berodde på sårad manlighet.
Kvinnan och Odjuret
Det finns en problematisk avhumanisering av de Drougge kallar för ”skitstövlar”, som Wennstam kallar ”alfahannar” eller helt enkelt kan kallas för machomän. Eftersom män betraktas som det självklara och överordnade könet har vi en tendens att avsvärja oss ansvaret för deras öden och lidanden. Eller för att de blev machomän överhuvudtaget. Kanske går vi åt rätt håll här, men av allt att döma halkar pojkar allt längre efter vad gäller exempelvis skola och utbildning, arbetslöshet och utslagning. Allt oftare beskriver vi nuförtiden att skulden enbart finns hos individen själv. Män misslyckas trots patriarkatet, är en vanligt förekommande syn. Men män blir från födseln uppfostrade in i en maskulinitet som kräver styrka och föraktar svaghet. När de blir vuxna efterfrågas plötsligt en känsligare natur, en förmåga att prata om våra känslor, kunna ta hand om barn och vara lyhörda. För de allra flesta är det något vi själva vill men saknar vana av. De förväntningar som vår kultur har på oss män är minst sagt motstridiga. Så nej, Unni Drougge, det är inte farligt att bli kallad fitta. Men precis som när man kallar tjejer för hora så finns det en genusstruktur bakom som vi måste uppmärksamma.
Jag har tidigare skrivit om liknande saker här:
Det personliga är politiskt även för män http://suspensoarg.wordpress.com/2010/05/02/uppsalademokraten-det-personliga-ar-politiskt-aven-for-man/
Pappor på avbytarbänken http://suspensoarg.wordpress.com/2009/05/06/pappor-pa-avbytarbanken/
Den demoniserade mannen http://tidningen-anti.se/?artikel_id=135
Vilket kön har lidandet? http://suspensoarg.wordpress.com/2009/06/30/vilket-kon-har-lidandet/
Jenny ger igen – en feministisk vigilante http://suspensoarg.wordpress.com/2009/07/17/jenny-ger-igen-feministisk-vigilante/
Läs även Gustav som skriver om det här men gör annan analys: http://paparkaka.com/?p=1976
[...] via Genusstrukturen syns bland machomän och självmord « Ozymandias Suspensoar. [...]
Apropå det du skriver sist om avhumanisering av ”machomän”: Jag vill minnas att för några år sedan rapporterades det om en norsk satsning på att fokusera mer på terapi än straff för män som misshandlat sina partners. Jag minns att detta möttes med väldigt stor skepsis av svenska kvinnliga debattörer, som dessutom inte missade att avfärdande påpeka att den norska regering som satsade på detta ju var borgerlig. En märklig (som vi säger i Sverige när vi menar fullständigt idiotisk) reaktion från folk som nog i andra sammanhang inte skulle ställa sig bakom en gapig hårdare-tag-och-mindre-dalt-politik.
En fullständigt briljant text som borde tryckas till eftervärlden att läsa. Eller åtminstone publiceras på morgontidningarnas kultursidor.
I vuxen ålder förväntas ”vi” män att våga vara svaga, kunna visa känslor och vara lyhörda för andras behov. Det framgår av texten men kan inte nog understrykas. Främst för att detta rimmar väldigt illa med vår uppfostran där vi uppmuntrades till att högakta självständighet, bita ihop och hålla huvudet högt. Hur andra killar överlevde högstadiet och gymnasiet har jag ingen aning om, jag för min del hade aldrig någonting att tjäna på att visa mig svag.
En mycket bra text Ivar!
Något som slår mig i den här typen av debatt är att det av någon märklig anledning anses okej att marginalisera problemet just på grund av att det finns andra strukturer så som du beskriver.
Ett problem bland unga killar, eller för den delen män, förminskar inte andra strukturer. De ska aldrig ställas mot varandra.
Det finns många stora problem. Det här är ett sådant. Det påverkar allas liv, både kvinnors och mäns, och borde därför vara något som gynnas av att belysas från flera håll.
Att det från vissa läger uttrycks en åsikt att detta inte är viktigt, och att det enda som kan lösa problem med exempelvis våld i samhället är hårdare tag mot brottslingar. Det är den vanliga tankevurpan där man vill bekämpa symptom och inte orsak.
Ett brott kan inte förhindras genom hårda straff. Ett brott förhindras genom att det aldrig begås.
Det personliga ansvaret skall man inte bortse ifrån. Precis som en patriarkal struktur inte kan förklara alla kvinnors position i näringslivet, så kan inte exempelvis en machokultur förklara mäns våldshandlingar. Men nog gäller strukturer och dess påverkan även män. Även män gentemot män, och inte bara mellan män och kvinnor.
Att inom genus prata om att manlighet är en egenskap huggen i sten som bara står för destruktivitet är naturligtvis absurt. Det är en tes som direkt står stick i stäv med det arbete mot jämställdhet som de flesta debattörer ändå hävdar att de står bakom.
Det är dags att det är gemensamma gärningar och insatser som kan göra den här världen till en bättre plats för alla. Både för att man ska slippa vara rädd när man går ute, till att det ska vara okej att ha känslor och be om hjälp när det är svårt.
Kanske kan vi på det sättet stoppa problem innan de manifesterar sig på ett sätt som skadar både personen som mår dåligt och det offer som blir utsatt för gärningarna.
Det är inte synd om någon för att den utför en utagerande handling. Det är synd om oss alla om vi har strukturer i samhället som kan driva någon mot det utan att vi gör något åt det.
”Det personliga ansvaret skall man inte bortse ifrån. Precis som en patriarkal struktur inte kan förklara alla kvinnors position i näringslivet, så kan inte exempelvis en machokultur förklara ALLA mäns våldshandlingar. Men nog gäller strukturer och dess påverkan även män. Även män gentemot män, och inte bara mellan män och kvinnor.”
Skulle det stå såklart.
Hej
Bra inlägg. Jag håller med om det mesta. Kanske allt, men det finns något om kvinnors syn på män, som skaver lite.
Jag gillade Kilanders artikel också, fram till det att han nämnde ”genusvetarbrudar”. Som genusvetarbrud är jag medveten om att vi också – omedvetet – bär fram fördomarna i samhället, men till skillnad från många andra är vi medvetna om problematiken. Utan att känna till Kilanders historia, skulle jag nog ändå våga påstå att genusvetarbrudarna har varit mer medvetna om, och försökt göra mer åt, problemet med machomansbilden än Kilander. ”Genusvetarbrudarna” och livbåtsexemplet kändes lite PärStrömskt.
Sedan kan jag förstå att det kanske inte är så skoj att det är bara kvinnor som diskuterar mansrollen; men det är väl inte kvinnornas fel att inte män diskuterar mansrollen. Om inte kvinnorna diskuterade den, så skulle det vara jävligt tyst.
Det mest intressanta är ju dock varför jag överhuvudtaget skriver den här kommentaren. Av någon anledning känner jag mig – som genusvetarbrud, kvinna – ifrågasatt, anklagad. Det gör jag ju inte av Pär Ströms och hans kompisars inlägg, eftersom de är så uppenbart bisarra att man inte behöver bry sig om dem. Men nu börjar jag förstå varför det är så svårt, obehagligt för den enskilda mannen att höra kvinnor beskriva hur de drabbas av strukturen i samhället. Trots alla disclaims om att man inte pekar ut enskilda individer, så känns det som en individuell förebråelse. På något sätt.
Hemligamorsan,
Jag vet känslan av att känna sig påhoppad fast man inte borde, och att ibland bli anklagad eller ihopklumpad och ta åt sig fast man vet att det är fel. Gillar liksom du inte det om ”genusbrudar” och ”machomyten drabbar killar hårdare” [citerad ur minnet].
Ändå, jag har också läst genusvetenskap men ofta känt att jag uppfattats som en turist på området. Jag tror jag förstår din känsla, eftersom man som man ofta blir en del av ”stökiga pojkarna”, ”machomän”, eller ”gubbväldet” utan att ha något att säga till om själv. På ett makroplan är vi alla del av den typen av kollektiv men det kan vara helt fel på ett individplan.
[...] den manliga rösten i debatten om män och kvinnors förutsättningar i dagens samhälle. Hos Ivar Arpi finns en sådan text med länkar till andra inlägg och han är till min förtjusning kritisk mot Pär [...]
[...] Genusstrukturen syns bland machomän och självmord (20/10 -2010) [...]
Det här inlägget tycker jag är jättebra, på det vis det plockar upp könsroller och problembilden kring machokulturen.
Jag tycker att du ska skriva mer om problematiken med att vi har för få män inom genusforskning. Jag har gjort det, men som dus säger: Mer män måste pusha för det, mär män relaterar mer till män än till kvinnor, och vice versa.
Tack!
Det är egentligen inte ett problem med få män inom genusforskningen, utan snarare att vissa perspektiv saknas. Det finns några kvinnliga genusvetare som skriver om män och maskulinitet, men de hör tyvärr till undantagen. Sen tror jag ändå att vissa berättelser måste komma från de som själva upplevt det som berättas. Och om dominansen blir i det närmsta total så blir det problematiskt då många forskare väljer ämnen som ligger dem nära om hjärtat.
Problemet med genusvetenskap är att den ofta är så politiserad vilket tar bort en del av den akademiska trovärdigheten. Det gäller inte all genusvetenskap men är likväl ett stort problem.