Skolk - är det sjukt att vara så lat?

Jan Björklund (fp) vill att skolk ska införas i betyget på skolelever. Flera har skrivit om det nyligen, och om duktiga flickor. Stereotypen av en skolkare är en stökig kille med moppemustasch och keps som skiter i allt. Det har flera konstaterat och sen gått vidare till att prata om andra typer av skolk som beror på depression, ångest och/eller mobbning. Huvudpoängen är att den typiske skolkaren kanske inte är så typisk trots allt.

Jag skolkade en stor del av mellanstadiet eftersom jag vantrivdes så fruktansvärt i min klass, med min lärare, i min skola. Min lärarinna vantrivdes med mig hon också vilket syns komiskt väl i hennes snåla kommentarer i mina veckoböcker som jag återupptäckte för något år sen. En särskilt tråkig dag blev jag utkörd fem gånger. Hon var så arg att hon började blöda näsblod som droppade tungt ned på katedern. Jag satte mig, som så många gånger innan,  i fönstret i den svala stenkorridoren och tittade ut på den folktomma skolgården.  Jag kände det med hela kroppen att jag inte hörde hemma i skolan. Om jag minns rätt fanns det inte en tanke om att min skolkfrånvaro kunde bero på min vantrivsel. Jag blev ju utkörd på lektionerna! Jag skulle sköta mig bättre i båda fallen. Punkt slut.

The face of evil. Säkert skolkare.

Under högstadiet fortsatte jag skolka och vantrivas, men jag lärde mig också att jag visst hade något att komma med (och då syftar jag inte på puberteten). Men lärarna hade svårt att se bortom rakat huvud och en kaxig attityd. Jag hade sammanlagt bara några enstaka fel på alla matteprov mellan sjuan och nian men fick ”bara” VG på slutprovet vilket även resulterade i det som slutbetyg. Min mattelärare var en ganska stillsam man som flyttats till vår skola då de mycket hårdare grannskolebarnen mobbat ut honom. På min fråga varför jag inte fick det MVG jag tyckte att jag hade förtjänat fick jag svaret: ”Ivar, du är duktig och du får poäng, men du saknar den där glimten som till exempel Erik har”. Erik var en duktig elev. Varför sågs inte jag som duktig? I alla fall i matematik där jag ansträngde mig och också lyckades på testen.

En vän till mig skrev oändligt massa timmar på en novell till svenskan i gymnasiet. Han beskrev det som att han hittat en ådra inom sig som gick att ösa ur. Han lade dagar och kvällar på att göra berättelsen så bra som det gick. Han var i övrigt en ganska svag elev i just språkämnen, men att få skriva fritt tilltalade honom. Det resulterade i att han blev underkänd och anmäld, och fick sitta i utdragna förhandlingar med rektor och lärare. Det var ju uppenbart att han inte hade skrivit själv, han var inte en duktig elev. I efterhand har han undrat om han det bidrog till att han inte fortsatte skriva.

Jag fick G i svenska A av en anledning som liknar hans, fastän jag skrev dagligen på fritiden och läste massvis med böcker. Kanske förtjänade jag inte bättre, det är klart. Lärarinnan tyckte det jag gjorde var ganska dåligt vilket min mamma som även hon är svenskalärare bestred på föräldramötet, utan att vi fick gehör. Jag hoppade av naturvetenskapliga linjen i början av tvåan och jobbade ett år på bland annat Bengans skivbutik i Göteborg. Varje vaken stund, både på jobbet, och när jag var hemma ägnade jag åt att skriva hiphoptexter vilket successivt utvecklade sig alltmer till poesi. När jag sedan började tvåan på samhällsvetenskapliga linjen var svenskan det ämne jag såg mest fram emot. Jag hade genom att jobba med trista saker fått skolmotivation vilket jag inte minns att jag någonsin haft innan. Min svenskalärare gav mig godkänd och kanske väl godkänd på de skrivuppgifter vi fick. Hon sa vid ett flertal tillfällen: ”Ivar, läs här hur Kristina skriver! Så ska du skriva!”. Kristina var duktigast i klassen. Hon och Matilda. Och Julia. När min lärare läste i GP om att jag vunnit en poesitävling för Västra Sverige och hade högläsning på Pusterviksteatern gjorde hon en totalvändning. ”Inte visste jag att du skrev på fritiden!”. Jo, varje dag, men vad spelar det för roll egentligen? Efter det fick jag MVG på allt jag gjorde. Jag var plötsligt en duktig elev fast inget egentligen hade ändrats.

Någon kanske undrar varför är det relevant att ta upp orättvisa betyg i en diskussion om skolkens orsaker? Jo, för att olika typer av skolkare erbjuds olika chanser. Man förlåter de man ser som ”duktiga” mycket mer än de man ”vet” är strulpellar. Mina betyg under gymnasiet sänktes i princip alla till en nivå lägre på grund av min höga frånvaro. Därför sticker det lite att få veta att så många andra erbjöds hjälpinsatser, att de fick någon att prata med, att lärarna kände dem och brydde sig om deras problem. Vilka är dessa elever som får särskilda hjälpinsatser, undrar jag lite? Duktiga Julia i min klass var en av dem, hon hade hemska problem med ångest. De som har andra problem än lathet, tänker man, de som lider av psykisk ohälsa. Som tjejen i min klass som synligen tynade bort i anorexia mitt framför allas ögon. Det gäller inte de som stökar och inte verkar bry sig, de som skränar eller somnar på bänken på lektionerna.

Christina på Another CyborgManifesto skriver bra om att vara duktig flicka, likaså Elin Grelsson här, och Therese Bohman här. Jag har tidigare själv skrivit på temat här och delvis här . Det som slår mig är att båda är två kvinnor som i sin ungdom hade självskadebeteenden, och att de båda fick hjälp för sina problem. Christina tackar sin eget driv för att få hjälp. Elin fick möjlighet att plugga hemifrån, slapp gå på lektionerna och kunde därför kringgå problemet med närvaroplikt. En åtgärd som faktiskt hjälpte, och jag hade unnat fler att få liknande stöd.

Själv fick jag aldrig någon hjälp med min skolk eller med de ångest- och orosproblem jag haft sen tidig ålder. Frågan jag ställer mig är huruvida de som inte uppfattas som duktiga eller ansvarsfulla verkligen får möta samma skyddsnät? Om man är en elev som ”egentligen” är duktig men har en svacka ökar troligen chanserna radikalt att bli erbjuden hjälpinsatser. Lite som att investera pengar i aktier, folk väljer ju den aktien som de tror kommer att öka i värde.

Spara är tjejen vi helst satsar på. Slösa måste straffas, för allas bästa.

Jag tycker även jag att skolk är ett stort problem, men jag tror inte det har att göra med lathet. För vad betyder lathet? Är det en personlig egenskap som är medfödd och därför predestinerar vissa människor till asociala beteenden? Jag fick ofta höra att jag var smart, men väldigt sällan att jag var duktig. Bland mina manliga vänner värderades ”naturlig” intelligens högst, vilket betydde att man inte skulle plugga sig till kunskap utan på något vis plocka fram den ur den svarta låda som våra intellektet uppfattades vara. Jag skolkade inte för att jag hellre ville spela dataspel eller för att jag hatade böcker, inte för att jag tyckte att det var coolt eller för att jag föraktade de duktiga. Jag skolkade för att jag sedan tidig ålder hade förfrämligats från skolan och fått det förklarat gång på gång för mig att jag inte hörde hemma där. Själv har jag ofta varit avundsjuk på de duktiga tjejerna och killarna som på ytan enkelt klarat att gå på alla lektioner, lämna in arbeten i tid och få MVG i varje ämne. För det ÄR imponerande och det handlar om vilja, disciplin och intelligens. Men det handlar också om uppmuntran i de flesta fall, om att veta sitt värde och sin plats. På gott och ont (vilket Christina och Elin beskriver träffande i de länkade inläggen).

Den elev, som likt Elin Grelsson, förvånar föräldrar och lärare med sina dåliga betyg istället för bekräftar fördomarna kommer att få de hjälpinsatser som även borde komma de svagare individerna till del. Skolkaren som bedöms som lat kommer inte få samma förståelse som den som anses ha ångestproblematik. Att skillnaden egentligen kanske är mycket liten kommer antagligen inte uppdagas eftersom vi är vana att betrakta vissa grupper som bra och andra som dåliga. Stökiga invandrarkillar kommer inte få samma bemötande som tysta stillsamma tjejer, även om skolkorsakerna kan identiska. Killar anses generellt sett ha mindre ångest och psykiska problem, därför anses deras tillkortkommanden i större utsträckning bero på personliga än strukturella brister. Problemen beror mer på lathet än patologi så att säga.

Late skolkaren som äldre, även nu oförmögen att läsa utan att sova.

De duktiga eleverna kan gå långt i livet eftersom de har betygen som passerkort. De har färdigheterna att ta sig vidare från klass, småstad eller helt enkelt bara mot en dröm. De elever som ses som antingen lata, stökiga, dumma eller bara allmänt dåliga, kommer inte få samma omvärldskram när de halkar utanför. Troligen kommer de inte heller kämpa lika mycket för sin rätt till hjälp eftersom de lärt sig långt tidigare att det är lönlöst. De känner i ryggmärgen att skolans resurser inte är till för dem, utan för de lysande duktiga. När man väl börjat vantrivas så mycket, är det svårt att bryta den onda cirkeln. Att den här gruppen då dessutom ska få markerat för skolk i betyget är helt onödigt. Skolken syns för det första redan i betygen genom att de generellt sett är lägre då frånvaron är hög, samt att skolkaren missat kunskapsinhämtning (på de skolor där undervisningen är något att ha). För det andra är det skolpolitikens motsvarighet till att slentrianpopulistiskt förespråka hårdare straff för kriminella, eller kanske snarare att vilja tvångstatuera interner. För skolken kommer finnas kvar i betygsbeviset för alla att se för en lång tid framöver.