Heterosexualitet - kanske det mest perversa sen sodomi

Jag läser Niklas Hellgrens senaste blogginlägg som handlar om varför heteroställen är så outsägligt dåliga. För att han ”hatar heterosexuella män som raggar på heterosexuella mäns vis” och ”hatar att se heterosexuella kvinnor göra sig fina och till för de där självgoda fåntrattarna som tror att de är Guds gåva till kvinnan” och ”inte gillar att vissa heterosexuella kvinnor tänker sig att det är en bra idé att se ut som kassler möter B-52″. Jag ska inte göra en halmdocka av Niklas Hellgren för det lyckas han med så bra själv. Däremot är det intressant att läsa en text av en queerman som verkligen inte nöjer sig med slentrian vad gäller sitt utanförskap. Det är lätt att raljera, och det är berusande. Men det finns mycket bitterhet hos någon som mäktar med 8700 tecken om uteställen man INTE besöker. Fast det är klart han vet! Alla vet väl hur heteros är!

Det är faktiskt sällan man läser så oförställt antagonistiska texter som den här, vilket är ganska uppfriskande. Undrar om jag gör honom en tjänst när jag bråkar på honom? ”Vem var det som kasta? Vafan ska jag göra med min fucking jävla heteronorm!”. Lite så tänker jag mig att jag framstår i hans ögon nu. Här har vi en autentisk och rik bukett av identitesskapande queerness bara ett par dagar efter Stockholm Pride. Sammanträffande? Knappast. Queer-Sverige låter sig minnsann inte bli folkhemsbögar som fogligt försöker passa in! Lite hederlig separatist-anda för de som trodde att all hbtq hade blivit mainstream. Å andra sidan är Niklas Hellgren långt ifrån en representant för queer-Sverige. Det vore som att utse Bert Karlsson som representant för svensk musik.

Det är mig det handlar om i hans text. Jag är man och jag är heterosexuell. Äsch då. Den handlar om hur jag interagerar med heterosexuella kvinnor och med mina vänner när heterosexuella kvinnor finns i närheten. Såna som mig ”glömmer sina vänner så fort man har skuggan av en chans att kvällen ska sluta med bortamatch”. Han erkänner mot slutet att han använt ett von oben-perspektiv, fast reserverar för att det kanske mer är ett ”von unter”.

Visst finns heteronormen och allt det där, men inlägget låter mest som jag och mina kompisar gjorde när vi gick på högstadiedisco: ”Fan, varför är det alltid machokillarna som får tjejerna!”. Människor har en tendens att tyckas monstruösa och bisarra när man inte passar in, oavsett om man delar sexuell läggning eller inte. Jag minns när jag var på bögklubb i början av 2000-talet och männen i urinoaren kommenterade min och varandras penisar med åtrå. Inte så behagligt. Precis som jag inte har uppskattatt när främmande tjejer tagit på min kuk utan lov. Människor kan vara rätt obehagliga ibland.

Jag skrev i mitt inlägg om ”Pride och garderoben” om hur jag mötte en kille som jag bondade väldigt bra med, tills hans pojkvän handgripligen slet bort honom och sa ”stop hitting on the straight guy!”. Så mycket för avslappnad stämning där alla kan bara bara vara vänner o tala om allt vi kan väl tala om allt. Kanske missade jag någon kod om att man inte får prata med någon killes pojkvän. Jag kränkte väl pojkvännens homoheder.

Att läsa hans inlägg är ett skolboksexempel på hur ”vi” är bättre än ”dem”. Det typiskt för många grupper att söka sig en fiende som man inte låter gå i svaromål. Lite som att jag skulle beskriva alla homosexuella män med sadisterna som förekommer i franska filmen Irreversible. Ola Rapace får till exempel representera oss heteromän. Och då snackar vi biff-Rapace som upprörs över kvinnors oerhörda sexuella makt, inte fin-Ola från Tillsammans. Aningen reducerande?

Det är lätt att bygga upp en fiendebild av heterosexuella eftersom gruppen är så heterogen att man har byggstenar till lite av varje. Varför inte bygga med lite mer fantasi, Niklas? Nästa gång vill jag att du har med drakar och svärd, kanske till och med bevingade kängurus. Jag skulle säga att bilden som byggs av rakade tribalmän som osar av muskelhormoner och kvinnor som ideligen försöker visa fittan stämmer bättre in på vissa ställen än andra. Jag skulle vilja gå på ett sånt ställe, jag gillar att leka antropolog. Konstigt att jag som går ut ganska ofta ändå lyckats undgå något ens i närheten.

 

 

 

 

 

 

 

Heteromannen och heterokvinnan ute på sitt strejtställe. Lägg märke till tribal, rakat huvud och kvinnans beundrande blick.

Men det finns väl ingen poäng i att slå mot den som känner sig såpass utanför, kanske därför ”att ingen raggar på [honom] på heteroställen”. Det är jobbigt att stå bredvid och alltid bli vald sist. Aldrig bli passad. Aldrig få göra mål. Aldrig få följa med på bortamatch. Därför går han på gayklubb. Gayklubb roligt. What is love. Han har vänner. De knullar inte. Och om de knullar, knullar de sådär härligt normbefriat som få om någon skådat sedan hippierörelsens håriga dagar. Kompisarna unnar varandra knullet. High Five. På gayklubbkan alla prata med alla. Tjejerna har inte naglar och killarna har inte målade kroppar. Till och med heteros gillar gayklubben. Man kan umgås. No no limit. Alla som inte homosexar är våldtäktsmän.

Så på gayklubbar kan man alltså umgås med sina vänner och dansa utan baktankar? Men där många likasinnade ändå finner varandra för en natt eller mer? Niklas gayställen låter misstänkt lika mina heteroställen. If you show me yours, I’ll show you mine, Niklas. No homo.