Pride och garderoben

Det är ju Pride och jag tänker att även jag som heteronormerad i innanförskapet ska skriva ned lite tankar.

När jag hör hur homosexuella upptäckt sin läggning tänker jag ibland på alla chanser jag har haft att komma ut ur garderoben. Om jag hade stått i någon. I inledningen av The Real L Word berättar de lesbiska om deras första sex med andra tjejer. Någon såg Mariah Carey i body suit, någon var 25 år, en annan 6 år och fick en konstig magkänsla av att se en naken tjej, en annan vaknade kåt bredvid sin kompis efter en våt kväll. Det är alla typer av kvinnor som medverkar i serien och man inser att klassificeringarna som ges till lesbiska (femme, butch, lipstick osv.) är ganska reducerande, och ett tydligt bevis på ett heteronormativt samhälle där relationer inordnas i manligt/kvinnligt.

Alla gånger man sovit över hos manliga vänner. Alla nakenbad. Den gången jag sprang hand i hand med en vän under Göteborgskravallerna 2001 för att polisen höll på att ringa in oss. Nej vi hade inte kastat sten, men vi hade sett på när våra jämnåriga gjorde det. Vi sprang hand i hand för att inte tappa bort varandra. Hans hand var torr och stark. Min var ganska fuktig av nervositet. Vi brukade simma tillsammans på Valhalla Simhall i Göteborg och vi bastade alltid efteråt. Sen åt vi muffins på Café Java och pratade om våra respektive förhållanden. Han såg ut som Brad Pitt i Höstlegender och om jag någonsin hat chansen för en man-crush så var det väl då. Istället fortsatte jag att vara kär i min dåvarande flickvän. Och skryta om hur bra förhållande vi hade inför min stackars kompis som hade problem i sitt. Men det är en annan historia.

Alla stiliga vänner jag har och aldrig har någon stöt gått ned till skrevet. Man kan ju se vilka som är snygga, men det är en rent estetisk fråga. Herrmode hade inte funnits om inte män kunde bedöma andra män och apa efter så gott det går. En bra dag kan man se sig själv i spegeln och tänka att ”I am the all-singing all-dancing crap of the world”. Hur kan man vara egenkär ifall man inte sett hur de andra ser ut? Heterosexuella män inte bara bedömer andra mäns utseende, vi har vår egen smak också. Vilken James Bond man föredrar har nog inte bara att göra med skådespelarstil. Sean Connery är även snyggare än de andra, bara så ni vet.

För ett par år sedan var jag på lesbisk väninnas halloween-fest där alla utom jag och mitt sällskap var homosexuella. Många av bögarna var så kallade fjollbögar och många av flatorna var tydligt ”butchiga”. Jag kände mig inte riktigt hemma bland dem utan började prata med någon som liknade mig själv. Han berättade om hur det var att vara homosexuell men sakna förankring i bögarnas dominerande subkultur av schlager, disco och fjollighet. Han beskrev sig själv som heterobög, eller som folkhemsbög. Det var ett öppenhjärtigt samtal som dock avbröts av att hans ytterst feminina pojkvän kom och drog honom bort från mig med orden ”stop hitting on the straight guy”. Det gav mig lite insikt i hur det kanske kan vara att befinna sig i en homosexuell relation. Vad skulle en pojkvän tänka om grabbgängets nakenbad? Övernattningar hos manliga bekanta? Jag spekulerar, men vissa saker blir nog annorlunda i en homorelation.

Å andra sidan har aldrig någon kille stött på mig. Jag minns när jag var på bögklubb på Madison i Göteborg för sju år sen med tre vänner. En tio år äldre man gick fram till min kompis tog honom på röven och sa ”min pojkvän är inte i stan ikväll, vill du följa med hem?”. Min kompis tackade nej. Mannen gick vidare till kompis nummer två med samma replik, sedan kompis nummer tre. Sen tittade han på mig och gick förbi.

För mig var det Michelle Pheiffer som Catwoman i Batman Returns som fick mig att inse vad ordet sexig hade för egentlig innebörd. Det var första gången jag använde ordet och menade det till mina mer mogna vänners munterhet. Pamela Anderson hade nog varit ett bättre val rent socialt. Innan dess hade jag och mina vännner hittat en porrtidning i slottsskogen. Då fick man den där konstiga magkänslan. Undrar om det är så kastrerade hankatter känner när de ser löpande honor?

Pratade för nåt år sen om Battlestar Galactica med en bisexuell väninna som haft förhållanden med både killar och tjejer. Jag pratade om vilka karaktärer jag identifierade mig med. Hon gjorde mig uppmärksam på att jag bara pratade om männen i serien, varför inga av kvinnorna? Jag menar det är ju omöjligt att vara tuffare än Starbuck!  Själv hade hon alltid haft problem att veta ifall hon skulle identifiera sig med de kvinnliga eller de manliga karaktärerna, och ofta bytt fram och tillbaka. Jag kan ärligt säga att tanken inte ens hade försvävat mig förrän vi pratat om det. Visst har jag läst queerteori och genus på universitetet, men aldrig kopplat den typen av frågor till mig själv utan alltid identifierat mig med män. Att identifiera sig är självklart inte detsamma som att hysa sympati för bör väl tilläggas för att hålla genusryggen fri.

Jag avslutar med ett klipp som är ganska homo, men ändå inte, fast ändå ganska, men mest väldigt Arnold: