Uppsalademokraten: Det personliga är politiskt - även för män

Krönika publicerad i Uppsalademokraten 30/4 2010

Inledare:

Är glad att Simpsons-skaparna i senaste episoden gav sitt stöd till South Park-skaparna efter att de tecknat profeten Mohammed iklädd en björndräkt och därför mordhotats av radikala islamister. Låt vara att det är provocerande att teckna Mohammed i turban med stubin i, men en björndräkt? På allvar?

Ja: Det är härligt att träna inför Göteborgsvarvet när solen lyser och blommorna slår ut.

Nej: Man ska inte raljera över ensamkommande flyktingbarn. Sune-böckernas författare Anders Jacobsson borde ha tänkt sig för innan han skämtade så cyniskt.

Ja: Fysikern och rullstolsgeniet Stephen Hawking är övertygad om att det finns utomjordingar som vi kan få kontakt med. Någon mer än jag som hoppas på lite lasersvärd? Kanske får man följa med till Pandora?

Nej: Stephen Hawking vill att vi ska gömma oss för dem så att vi inte utrotas av sjukdomar från yttre rymden. Väldigt xenofobt, herr Hawking! I have a dream, att en dag kommer blå aliens och människor att leva lyckliga tillsammans i ett ekologiskt och rättvisemärkt paradis med flygande berg.

Det personliga är politiskt – även för män

Parollen ”det personliga är politiskt” är en av feminismens mest betydelsefulla. Den drev på bred front genom tanken att maktstrukturer inte bara finns ”därute” i det offentliga utan även inne i våra hem, i sovrummen, inne i oss. Kvinnors personliga problem politiseras dagligen i bloggar, artiklar och böcker. Antologin ”Fittstim” var epokgörande för min generation av tjejer där många namnkunniga feminister skrev om sina egna erfarenheter. De delade samma grundinställning: deras privatliv var jävligt politiska. Men varför är det så få män som sätter det personliga i ett politiskt sammanhang? Var fanns min ”Fittstim” när jag växte upp?

Det är att börja i fel ände att klaga på att det främst är kvinnor som skriver om det personliga, om förhållanden, familjen, och känslor. Vi män behöver själva stiga fram och ta plats på det området. Kanske kommer vulgofeminister se oss som ett patriarkalt hot, och machomän som mesbögar. Låt så vara, men faktum är att mäns tystnad på området får konsekvenser för alla: män som lider i ensamhet, fäder som har svårt att utveckla en nära relation till sina barn, pojkar som får universalrådet ”var en man” när de möter svåra situationer. Författaren Ingemar Gens beskriver i sin studie av daghemmen Tittmyran och Björntomten (”Från vagga till identitet”) hur pojkar behandlas mer styvmoderligt än flickor och uppfostras till att inte uttrycka sina känslor. Små pojkar lär sig att ilska är den enda tillåtna känslan. Och kan man inte artikulera det man egentligen känner möts man sällan av förståelse från omvärlden. Vi vet ju alla hur farliga arga män är, eller hur? Vilket också skulle kunna förklara varför män har svårare att bli sjukskrivna för depression och smärta än kvinnor. Bara en av tio män som fick diagnosen depression blev sjukskrivna jämfört med mer än hälften av kvinnorna visade en nyligen genomförd studie (Expressen 091118). ”En riktig man reder sig själv” är sensmoralen.

Men kvinnliga feminister skriver ju om mansrollen? Ja, och det är jättebra. Och tyvärr är mansrollen mest intressant när den är destruktiv och vi behöver förklara något hemskt som hänt kvinnor. Jag tror heller inte att det räcker att bli beskriven främst av det motsatta könet. Min egen historia finns i marginalen av de feministiska texternas kvinnohistorier. Man anar sig själv som en stökig pojke i utkanten av en tyst och ignorerad flicka som idag skriver för tidningar om genus. Kanske ropade man ”hora” eller ”bög” men syns inte i bildrutan. Kanske slåss man i korridoren medan den duktiga flickan skyndar förbi med böckerna under armen. Kanske knarkar vi, super för mycket och för tidigt, spelar dataspel hela nätterna, eller så runkar vi till porr. Tittmyrans dagisbarn har blivit några år äldre, men deras berättelser uttrycks fortfarande främst av tjejerna i deras omgivning.

Det behövs därför ett samlande forum för samtal om män och mansroller som inte styrs av förväntningar från en redan välutvecklad kvinnoforskning. Nu lyfter väl en del på ögonbrynen och undrar varför könet som tjänar på könsmaktsordningen behöver det? Ofta med tillägget ”killar klarar sig alltid.” Men det gör vi inte, om vi bortser från bolagsstyrelser och chefspositioner så finns det en en stor massa män som inte passar in i bilden av överordnat kön. Vi begår fler självmord, vi har svårare att att få vård, vi blir oftare kriminella, vi gör färre klassresor, vi är sämre utbildade, vi tar mer droger, vi utsätts mycket oftare för våld, och vi lever kortare liv. Men missförstå mig rätt; jag menar att mäns problem ser annorlunda ut än kvinnors på grund av de genusstrukturer som genomsyrar samhället. De problemen är värda att tas på allvar.

Jag vill ha en agora där män för öppna samtal om sina framgångar, misslyckanden och mardrömmar. Ty det personliga är politiskt. Även för män.

About these ads