Islamofobi-debatt i Uppsala – var finns de ”vanliga” muslimerna?

I måndags anordnade Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala en paneldebatt om islamofobi under rubriken ”Den växande islamofobin i Europa”. Lite olyckligt formulerat kanske eftersom all rädsla för islam inte handlar om oresonlig och fördomsfull fobi. På alla andra sätt väldigt bra ordnat av UF. Moderator var statsvetarn Stig-Björn Ljungren och i panelen satt integrationsminister Nyamko Sabuni, religionsvetaren Mattias Gardell och krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt. Tillsammans representerade de på pappret tre olika perspektiv på problemet med islamofobi; politiken, akademin och media.

Mattias Gardell, Johanne Hildebrandt och Nyamko Sabuni

Mattias Gardell fick inleda samtalet med att definiera vad islamofobi egentligen är. Han poängterade att det inte är detsamma som religionskritik utan att det rör sig om socialt reproducerade fördomar och diskriminering mot muslimer. Även breda generaliseringar där muslimer anses bära på inneboende särdrag som gör dem oförmögna att integreras eller vara demokratiska räknades in. Han tog även upp den långa historia av negativa skildringar av islam som funnits i Europa. Lars Vilks rondellhund, menade han, bygger vidare på en äldre karikatyr och skrämselpropaganda om ”hundturken”. Han menade vidare att muslimer varit en del av Europa sedan 1300 år tillbaka och att det är absurt att betraka islam som något främmandde. Med sin datering syftade han antagligen på den arabisk-berberiska expansionen in på iberiska halvön och in i Sydfrankrike. Vidare innefattade det Ottomanska imperiet stora delar av dagens Östeuropa ända fram till första världskriget. Jag tycker han här missar att islams förekomst i de södra och östra delarna av Europa ändå inte innebar någon direktkontakt för merparten av de europeiska länderna. I början av 50-talet anlände den första muslimska invandringsgruppen vilken bestod ett litet antal finska tatarer. Att islam varit tongivande på Balkan eller kulturbärande för Spanien har inte så mycket att göra med de länder som endast resvägen, krigsvägen, ryktesvägen eller genom Tusen och en natt känt till islam och mellanöstern.

Korstågens Rickard Lejonhjärta duellerar med Saladin

Johanne Hildebrandt berättade hur hon under en resa i Afghanistan blev rappad med spö av en man som väste ”american!” till henne. Man blir lätt ihopklumpad som ”västerlänning” och det spelar ingen roll att man försöker förklara skillnaden på Sverige, Europa och USA. Samma hudfärg, samma religion, samma rikedom, samma NATO. På samma sätt gör många när de pratar om islam och muslimer. En marockan får frågor om Pakistan, en indones förväntas förstå Tunisien, och alla förväntas de ta ansvar för det som görs i islams namn. Vi både anklagar och ursäktar folk av utländsk härkomst med hänvisning till deras religiösa övertygelser eller deras kulturella tillhörighet.

Hildebrandt menade vidare att medielogiken gör att vi förstorar problem, som till exempel niqaben, och gör dem till symbolfrågor. Ändå underströk hon att man inte ska förneka de problem som faktiskt finns. Nej, visst ska vi inte. Vem vill ignorera problem som finns? Det är lite tröttsamt att debattörer avslutar sina resonemang på det sättet. Lite som en omvänd version av ”Jag är inte rasist, men…”. Eller som när skribenter agar Lars Vilks med vilken vidrig provokatör han är, och kallar honom andra rangens konstnär. Och när Magnus Betnér tycker Vilks får skylla sig själv som riskerar att mördas (här) eftersom han borde förstått vilken reaktion hans rondellhund skulle föda. Givetvis lägger alla till att yttrandefriheten är otvetydligt okränkbar. Bara inte just i Vilks fall. Så nästa gång vi inte ska ignorera problemen som faktiskt finns, säg gärna på vilket sätt vi inte ska ignorera dem. Hildebrandt tog senare bland annat upp hur niqaben kan liknas vid ansiktspiercing, vilket även det leder till att man inte kan få en del jobb. (Kritiken ovan gäller inte Johanne Hildebrandt som både på grund av formatet och Mattias Gardells svada inte hade utrymme att utveckla sina resonemang).

Nyamko Sabuni daterade islamofobin till flygplanskrascherna i World Trade Center 9/11 2001, snarare  än som Gardell till 700-talets frank-arabiska slag vid Tours, Toulouse och Poitiers. Hon pratade också om att behovet av att manifestera sin tro idag har ökat. Till exempel har slöjbärandet ökat trots att många inte bar den i sina hemländer. När radikaliseringen ökar leder det till en ökad kontroll av kvinnor och flickor, menade hon. Hon nämnde även att det finns radikala organisationer som aktivt försöker rekrytera unga svenska muslimer. Sabuni förmedlar en bild av att vissa grupper  utövar kontroll, eller i alla fall försöker, över de övriga inom den muslimska gruppen, och då särskilt i segregerade områden med hög andel invandrade. På det sättet gör hon skillnad på ”vanliga” muslimer och islamister. På publikfrågan vad som skiljer en islamist från en muslim svarade hon att en islamist vill attt hela samhället ska styras av religionen (varefter Gardell pompöst ”nyanserade” genom att långrandigt förvirra med olika definitioner). Även om jag håller med henne är frågan om ett islamdemokratiskt parti skulle anses vara islamistiskt (och därmed odemokratiskt) enligt den definitionen? Kristdemokraterna bildades som en reaktion på 60-talets samhällsomvälvningar och är till skillnad från andra europeiska kristdemokratiska partier sprunget ur frikyrkorna. Det handlar givetvis om att ställa upp på de sekulära grundvärderingarna vilket KD gjorde från början, även om man också ville uppnå större självständighet från både statsmakt och statskyrka.

Tyvärr fick debatten/samtalet en slagsida mot Mattias Gardell som framstår som omättligt talträngd. Han avbröt ideligen både Sabuni och Hildebrandt, ”nyanserade” genom att förvirra och höll monologer med viktig röst. Kanske är det inte hans eget fel, utan hans kultur. Akademiker behöver ju sällan lära sig att fatta sig kärnfullt då studenterna vet att allt kommer på tentan. Utöver det citerade han flera gånger en islamofobisk blogg med att med eftertryck säga ”muslimfitta”. Var det för att dra ned byxorna på vår naivitet inför islamofobins utbredning och allvar? Han drog snarare ned byxorna på sin egen sensationslystenhet. Det finns väl otaliga bloggar där hemska människor säger hemska saker om andra människor som inte förtjänar det. Kanske var det en äldre herres försök till att vara lite mer ajour. Frågan är varför han tyckte det var så viktigt att vi skulle höra om ”muslimfitta” flera gånger om. Det finns ju massa hemska ord om olika gupper som vi alla hört. Men åter till själva ämnet.

Hildebrandt sa något intressant om att kriminella och våldsamma individer alltid har sökt sig till den tidens extrema grupperingar. På 60-talet var det vänsterextremismen, på 80-talet högerextremismen och idag är det islamismen. Hon menade att vi ska se stjärnskott Jihad Jane med flera i det ljuset. Det är en intressant poäng. Skillnaden är väl kanske rekryteringsbasen, och givetvis vilka mål man vill uppnå.

Sen började de prata om ”vanliga” muslimer hit och ”vanliga” muslimer dit. Jag frågade dem vart man kan hitta dessa vanliga muslimer som debattörer ofta pratar så ivrigt om i diskussioner om islamism och islamofobi. Ett exempel var ju i SVT Debatt den 11 mars då en ung man var inbjuden i egenskap av att vara ”vanlig” muslim, till skillnad mot de representanter från muslimska förbunden man brukar bjuda in till SVT. Han hade blivit otroligt kränkt av Vilks rondellhund och menade att 1 miljard muslimer kände likadant. Är det då så ”vanliga” muslimer känner? Sabuni svarade att det är ett stort problem att man låter olika förbund agera representanter för en mycket större grupp och skyllde exemplet med Debatt på medielogiken.

Samtidigt är problemet att hitta ”vanliga” muslimer ungefär detsamma som att hitta vänsterns ”vanliga” folk eller Göran Hägglunds folk från ”verkligheten”. Vem ska man fråga? Vem kan sägas vara representativ? Jag tror att sökandet är ett relativt meningslöst och dödfött projekt. Muslimer röstar och utser sina representanter precis som alla andra. Om en stor grupp människor i Sverige känner att deras intressen inte är representerade så sluter de sig samma i intressegrupper såsom LO, SACO, Kristdemokraterna, Miljöpartiet eller Villaägarnas riksförbund. De stora muslimska förbunden representerar inte muslimer eller invandrare utan sina medlemmar. Precis på samma sätt som LO inte representerar alla arbetare. Därför är det också vanskligt att tala om ”vanliga” muslimer eftersom det tenderar att enbart handla om gulliga framgångssagor och ignorera den mångfald som finns. ”Vanliga” muslimer brydde sig inte om muhammedkarikatyrerna menade exempelvis Mattias Gardell. Nähä. Hur vet vi det? Det finns en stor försiktighet från statligt håll i att kartlägga människors religiösa tro vilket exempelvis gör att man får gissa vad gäller antalet troende muslimer i Sverige. Så om man inte vet hur många troende muslimer det finns, hur ska man då veta vad gemene muslim tycker och tänker? Det vi kan veta är vad de muslimska intresseförbunden tycker och tänker. Därför bjuds de in till TV, radio och andra forum. På så sätt kan vi säga att vi representerar mångfalden i vårt samhälle. Men vad med Nyamko Sabuni själv som uppfostrades i muslimsk tradition? Eller de kurdiska debattkvinnorna (som Hildebrandt kallade dem på Newsmill): Dilsa Demirbag-Sten, Sakine Madon och Gulan Avci? Representerar de islam eftersom de har rötter i muslimska länder, och är de då ”vanliga” muslimer? När man talar om ”vanliga” muslimer för att påvisa hur sekulära de är riskerar man att etnifiera kategorin muslimer. Därför är det också bra om vi någon gång kan lära oss att skilja på medborgare som är troende muslimer och medborgare som har rötter i muslimska länder.

Begreppsförvirringen löstes givetvis inte i paneldebatten i Uppsala, och särskilt inte när 80% av samtalstiden upptogs av Mattias Gardell. Nyamko Sabuni imponerade med sin kärnfullhet och sin förmåga till att både kunna peka på islamofobi och vad den innebär, samt på faran med en radikalisering av de islamister som finns i Sverige.

Vi får hoppas att vi slipper se framväxten av ett Islamdemokratiskt parti som pratar om ”verklighetens muslimer”. Populism är fult oavsett vem som använder sig av det.

Länkar:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/islamofobi-ar-ett-skramselord-1.625310

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/brutala-trivialiteter-1.589678

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/samma-hatbrott-olika-offer-1.746715

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/multikultislentrian-1.500876

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6217198.ab

http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/15/sabunis-kartl-ggning-legitimerar-islamofobi