Obama förtjänar inte Nobels fredspris

När jag hade praktik på UD:s grupp för Ryssland och Centralasien fick jag lära mig saker om den regionen som väldigt få i Sverige hört talas om. Själv hade jag dålig koll på Centralasien som så många andra. Det mesta utöver Borats ”Jagshemash!” var okänt territorium.  Länderna där är helt enkelt inte särskilt viktiga handelspartners för Sverige. Vår ambassadör är baserad i Stockholm och åker dit nån gång om året. Den olja och gas som finns där kommer inte vara särskilt viktig för Sverige ens om pipelinen genom Kaspiska havet blir verklighet. Där det inte finns några pengar finns det sällan något politiskt intresse. Cyniskt men sant.

De centralasiatiska länderna har alla mer eller mindre förtryckande statsapparater. Alla är diktaturer i olika utsträckning. Allra värst har människor det i Uzbekistan. Bland annat avrättade staten runt 1500 människor som demonstrerade i Andijan den 15 maj 2005. Dödssiffran var högre än på Tianamen Square 1989. Ändå känner mycket få till Andijan-massakern. Journalisten Elin Jönsson skrev en bra bok om detta som släpptes 2008 och heter ”Konsten att dölja en massaker”.

Ändå finns det oerhört starka människor som med risk för sina liv kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati. Lokala gräsrotsrörelser där ledarna ofta torteras under mångåriga fängelsestraff. Ofattbara lidanden. En av dessa människor är Mutabar Tadjibaeva. Under 2008 frisläpptes hon efter att många länder, varav Sverige var ett av de mest drivande, hade tryckt på under flera år. Hon har mot alla odds kämpat för jämlikhet och mänskliga rättigheter i diktaturens Uzbekistan. Jag hade privilegiet att träffa henne och lyssna på hennes berättelse när hon besökte UD i höstas. Hon hade då suttit fängslad sedan 2005 efter att hon ställt frågor kring massakern i Andijan. Hon var en som vägrade acceptera statens försök att dölja händelsen genom att framställa det hela som ett legitimt svar på islamisk extremism. Fängelsevistelsen präglades av extremt dåliga förhållanden och regelrätt tortyr. Ändå berättade hon att hon var helt inställd på att ta upp arbetet mot diktaturen och för mänskliga rättigheter så fort hon kom tillbaka till Uzbekistan. Trots alla medicinska problem som tillstött på grund av fängelsevistelsen hade hon ändå möjlighet att le och skratta. Här var en människa som hade kraft och hopp trots allt motstånd hon hade stött på. Mutabar Tadjibaeva är en otroligt imponerande människa. En av de mest inspirerande personer jag träffat.

Jag är övertygad att det finns fler som hon runtom i världen som kämpar relativt dolt. Men som inte ger upp, som uträttar saker under hemska förhållanden. Så varför ska ännu en amerikansk president få Nobels fredspris? USA är världens största krigsmakt. Så ofattbart mycket större än alla andra krigsmakter. Just nu pågår två krig som de startat i Irak och Afghanistan. De har militärbaser över hela världen och har länge stöttat krigsmaskinen i Israel till den grad att fredsprocessen där försvårats. Och vad har Obama gjort utöver ett år av fina ord och löften? Man ska inte förminska det symboliska värdet av hans retorik. Han har gett ett ansiktslyft till den multilaterala diplomatiken och erbjudit en ny öppning för många länders USA-relation. För oss i Europa erbjuder hans presidentskap än chans till att omvärdera anti-amerikanismen som förvisso länge präglat oss men förvärrades under George W Bush. Men vad har han då gjort för freden rent konkret? Och vad innebär det att ge en sittande amerikansk president fredspriset? För det går inte att bortse från saker som att USA har världens största kärnvapenarsenal (som en ledare för Hamas påpekade). Eller att vad som helst kan ske under resten av hans mandatperiod.

Nelson Mandela. Dag Hammarskjöld. Martin Luther King. Dalai Lama. Kofi Annan. Den typen av pristagare förstår jag. Al Gore fick priset 2007 för hans insatser för miljön. Kanske inte förtjänt i jämförelse med ovanstående men miljöbudskapet låg rätt i tiden och behövdes, därför var han en logisk pristagare han med. Innan dess hade dock krigshöken Henry Kissinger och föredetta presidenten Jimmy Carter fått priset. Så kanske ska man vara cyniker rakt igenom. Priset verkar delas ut lite hipp som happ, beroende på vilka vindar som blåser. Till exempel fick Mahatma Gandhi aldrig fredspriset.

Den kult som byggts upp kring Obama är skrämmande i att han där framstår som en messias. Ja, han är bra. Men han USAs president, inte världens frälsare. Han är inte Guds nya profet och vi skulle nog tjäna på att inte förvänta oss för mycket av honom. Trots allt är han president på mandat av det amerikanska folket; inte alla världens folk. Kanske är det på grund av Obamakulten som han nu har fått ett fredspris som han inte förtjänat. Ännu. För han verkar så bra att han en dag kommer att förtjäna det.

Fotnot om Centralasien: Samtidigt är det lite förvånande att det finns så lite kunskap om Centralasien. Vad gäller immigration till Sverige och Europa kommer toppar sedan några år de centralasiatiska länderna listan efter Irak. Förhoppningsvis kommer det och Elin Jönssons välskrivna bok ”Konsten att dölja en massaker” att få oss att intressera oss för regionen. Borat har ju också hjälpt till

 

Länkar om Obama:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/obama-1.971392

http://www.dn.se/nyheter/varlden/nobels-fredspris-barack-obama-oslo-jagland-1.970957

http://www.dn.se/nyheter/varlden/gratulationer-och-tvivel-efter-obamas-fredspris-1.971125

http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/09/utnamningen-av-obama-ar-skamlig-och-motverkar-sitt-syfte

http://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-experter-oeniga-om-fredsprisets-effekt-1.971134