Könsdiskriminering eller naturens ordning – intelligenta kvinnor och korkade män

94% av all kvotering till utbildningar i Sverige är till gagn för manliga sökande. Mycket tydligare än så kan knappast könsmaktsordningen bli. Eller? Nej, men snarast den ordning som gynnar kvinnor.

I DN står det att Sveriges Lantbruksuniversitet nyss blivit dömda av Uppsala Tingsrätt för könsdiskriminering mot kvinnor. Det rör sig om 44 kvinnor som nekats utbildningsplats nu tilldöms 35 000 kr i skadestånd vardera. Det blir 1,5 miljoner i allt. Kvinnor drabbbas ofta när de söker sig till högstatusutbildningar såsom läkare, tandläkare och psykolog.

SLU-historien är intressant av flera skäl. Oftast brukar diskussionen kring kvotering handla om huruvida det är rätt metod för att motverka mansdominans inom olika områden, till exempel på ingenjörsutbildningar och chefspositioner. Kommer domen mot SLU att bli prejudicerande för andra fall av kvotering? Även när det hjälper kvinnor? Men fokusen nedan ligger på den bakomliggande strukturen till diskrimineringen.
I lagen finns idag utrymme för en viss positiv särbehandling , vilket dock SLU vida överstigit enligt domstolen. Anledningen till att de gått över gränsen är troligen att det helt enkelt finns för få kvalificerade manliga sökande. Samma sak gäller de redan kvinnodominerade läkar-, tandläkar- och psykologutbildningarna. Frågan som dyker upp är: är kvinnor helt enkelt smartare än män? Det vore en bekväm förklaring till varför kvinnor får bättre betyg i grundskolan och gymnasiet. Och till varför privata gymnasieskolor (med antagningskrav) samt andra prestigeutbildningar på gymnasiet (franska sektioner, IB och så vidare.) totalt domineras av tjejer. Det borde också förklara varför 60-70% av de som läser på högskola eller universitet i Sverige är kvinnor samt att kvinnor i högre grad slutför sina utbildningar och dessutom gör det snabbare. Om vi de senaste åren lyckats motarbeta samhällets patriarkala strukturer, framgångsgraden är en diskussionsfråga, blir kvinnors överlägsna intellekt nu alltmer synligt eftersom de inte längre motarbetas i samma utsträckning. Anledningen till snedrekryteringen till ingenjörsutbildningarna beror däremot inte på att kvinnor inte är kvalificerade utan att de helt enkelt inte söker sig dit, samt att tjejer i högre grad hoppar av just dessa utbildningar. Åtgärden är här någorlunda enkel: locka fler kvinnor till ingenjörsutbildningarna!

Ifall man däremot vill komma tillrätta med antalet män på prestigeutbildningarna krävs det mycket mer omfattande åtgärder. Detta eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt många killar med bra betyg. Är detta ett problem? Ifall ”könskriget” är ett nollsummespel blir ju varje insats för att hjällpa det ena könet lika med att motverka det andra. Likväl, när det nu är killar som gynnas av positiv särbehandling verkar stödet till metoden minska drastiskt.

(Hermione är skolans bästa elev, men Ron kan knappt läsa. Bra förebild för pojkar? Han är ju så söt ändå.)

Högskoleprovet har under flera år kritiserats för att det anses favorisera män. Anledningen är att killar och män alltid fått bättre resultat på det trots ökande betygsskillnader mellan könen. Därför har man på Högskoleverket lagt manken till för att utreda orsaken till detta, vilket är välkommet. En spekulation har hittills varit att intelligenta killar med dåliga betyg har en andra chans på högskoleprovet, vilket de intelligenta tjejerna med bra betyg inte behöver. Borde man då inte också ställa frågan varför de intelligenta killar som får så bra på högskoleprovet ändå har så fatalt usla betyg? Dessutom kan man jämföra med amerikanska motsvarigheten SAT som även de högpresterande tjejerna gör. Även där presterar männen bättre på provet men har överlag sämre betyg. Mönstret är dock inte alls lika tydligt i övriga Europa vilket borde få oss att lyfta på ögonbrynen eftersom vi bor i det land som annars ligger i framkant vad gäller jämställdhet

Fallet med SLU uppmärksammar alltså indirekt ett gigantiskt problem i Sverige: att killar presterar allt sämre i skolan medan tjejer presterar allt bättre. Fortfarande har man i Sverige inte tagit detta problem på allvar eftersom vi har ögonen riktade mot den diskriminering som drabbar kvinnor. Borde inte vårat blickfång räcka till för att se även det könsbetingt negativa som drabbar pojkar och män? Den enda statliga utredningen på området, av Mats Björnsson, är från 2005 och lyckas bara konstatera att killar spelar för mycket dataspel samt att de borde lämna den traditionella manligheten bakom sig. Samma slutsats drar Mats på Newsmill den 24 mars i år. Gamla mansideal alltså, det är den bästa förklaringen? Mats Björnsson menar att samhället välkomnat att den tradtionella kvinnorollen lämnats bakom, vilket dock inte skett på motsvarande sätt för pojkar. En sak han missar, och som ofta förbises när man diskuterar pojkars betyg, är att killar inte alltid presterat dålig i skolan utan att de sedan 60-talet fått det allt svårare. Genusmagazinet menar istället att det är myten om lathet som ligger bakom de låga betygen. Idag är det bara i ämnet idrott och hälsa som killar har högre betyg, inte ens i matematik som de annars förväntas presterar bra i har de behållit goda resultat. Genusmagazinet skriver: ”Sanningen är snarare att det delvis är en strukturell diskriminering av pojkar, som resulterar i att pojkarna går ut grundskolan med sämre betyg än flickorna, i samtliga ämnen utom gymnastik”. Samtidigt med de ökande betygsskillnaderna har läraryrket också blivit alltmer dominerat av kvinnor. Det är nog ingen slump att de två trenderna sammanfallit. Och troligtvis är det inte heller är en slump att det nästan bara är Mats Björnsson i hela Sverige som lyfter frågan, såväl 2005 som nu. Inte en enda ledarsida har skrivits och inte heller har någon tv-debatt handlat om ämnet. På sajten http://uppsatser.se framgår det att fler universitetsuppsatser skrivits om att tjejer har sämre betyg i Idrott och hälsa, än det har skrivits om att killar har sämre betyg i alla andra ämnen.

(Matches made in hollywood, men kanske inte en kvinnas främsta fantasi att bli ihop med en under-achieving fatboy.)
Dessutom är det bevisat att kön är viktigare faktor bakom betyg än både klass och etnicitet, det vill säga skillnaden mellan könen består i alla klasser och etniska grupper. Dessutom sänks killars betyg oftare än tjejers i förhållande till deras resultat på nationella prov. I Genusmagazinet skriver man såhär: ”I internationella jämförelser av elevers studieresultat, uppvisar svenska pojkar exempelvis bättre resultat än svenska flickor i ämnen som naturvetenskap och matematik. När betygen sätts så är det dock flickorna som i genomsnitt får högre betyg än pojkarna i dessa ämnen.” Orsakerna därtill? De lärde tvistar INTE tillräckligt. Detta är i stort sett en non-issue i svensk politik och media. För alla som är tycker att jämställdhet mellan könen är viktigt borde uppmärksamma det här.
Och nej, killar klarar sig inte ändå. De killar som klarar sig är inte de killar som trillar ut ur skolan. Medelklassmännen klarar sig någorlunda och då speciellt pojkarna med akademikerföräldrar. De som går ut skolan med undermålig läsförståelse är till störst del män. De har beskrivits träffande som ”kunskapssamhällets dinosaurier” vilket också sammanfattar samhällets behov av dem idag och ännu mer i framtiden. Ifall högskoleprovet korrelerar med förmåga på samma sätt som betyg så är denna situation ett tecken på att det finns strukturer i skolan som motverkar killar. Orsakerna bakom behöver studeras ingående, är det kvinnlig dominans i läraryrket och strukturell diskriminering, vår uppfostran av pojkar eller biologiskt att pojkar mognar senare som är orsaken?

Hela diskussionen aktualiserar frågan om dominans verkligen är dåligt när det är kvinnor som dominerar? De system av positiv särbehandling, och även kvotering, som är tänkta att hjälpa kvinnor verkar nu börjat få motsatt verkan. Anledningen är ju att kvinnor faktiskt i massiv skala flyttat fram sina positioner och till och med börjat dominera områden som tidigare var mäns arena, läkaryrket är ett bra exempel. Och reaktionerna uteblir inte. För världsbilden att kvinnor är det svagaste könet alla lägen är fortfarande intakt, till och med på områden där detta alldeles uppenbart inte stämmer.

Jag är emot kvotering oavsett om det är på grund av kön, etnicitet, sexualitet eller whatever. Därför tycker jag att domen mot SLU är berättigad. Däremot tycker jag att positiv särbehandling kan vara bra som verktyg för att jämna ut könsskillnader och öka integrationen. Jag anser att det i bästa fall är kunnighet/ointresse och i värsta fall könsdiskriminering att inte uppmärksamma den bakomliggande strukturen till fallet med SLU. Pojkarna har hamnat rejält på efterkälken och det tjänar ingen på. Förhoppningsvis kommer frågan att bli viktigare i framtiden.

OBS! Märk väl att jag påstår inte att det inte finns strukturer och mönster som motverkar kvinnor att till exempel nå chefspositioner och få professurer. Jag menar emellertid att det finns utrymme för att även erkänna de strukturer som motverkar killar. Detta inlägg är alltså inte en maskulinistisk protest om något slags kvinnovälde (i falsett a la Pär Ström).

SLU-fallet: http://dn.se/nyheter/sverige/utbildningsplatsen-ar-anda-forlorad-1.833792
http://dn.se/nyheter/sverige/slu-tvingas-betala-15-miljoner-i-skadestand-for-konsdiskriminering-1.833661
http://dn.se/opinion/debatt/lat-antagning-till-hogskola-skotas-med-lotteri-1.832693
Missgynnade på högskoleprovet: http://www.dn.se/nyheter/sverige/1.602069
http://www.dn.se/nyheter/sverige/samre-studieresultat-for-intagna-via-hogskoleprovet-1.602069
Kön viktigare än klass: http://www.dn.se/opinion/debatt/kon-viktigare-an-klass-for-prestationen-i-skolan-1.383070
Fler pojkar får sänkt betyg: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_304798.svd
Gamla mansideal slår ut pojkarna: http://www.newsmill.se/artikel/2009/03/24/pojkarna-riekar
Myten om lathet: http://www.genusmagazinet.se/?p=443
Nyutgiven men av mig oläst avhandling på ämnet: http://hj.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:174228
Andra bloggar: http://lumaol.wordpress.com/2009/03/26/pojkars-skolprestationer-igen-och-igen/
http://granddetour.blogspot.com/2009/02/i-skuggan-av-unga-kvinnor-i-blom.html

Läs hela inlägget »

Ivan Orpo – ”Tidvatten”

Ivan Orpo – ”Tidvatten”   Jag håller på att drunkna men jag kan bara tänka på när vi åt jordgubbar på klipporna vid havet och de kom på oss ett helt sällskap minns du hur fiskmåsarna skrattade de också men vad brydde vi oss om det när kyssarna smakade vin och bär   imorgon var [...]

Läs hela inlägget »

SvD raljerar över kvinnors rädsla för våldtäkt

Del två om våldtäkt? ”Verkligen”, suckar ni säkert. För våldtäkt är jäklar i mig inget muntert ämne är jag den första att hålla med om. Men det blir inget mastodont-inlägg den här gången dock, promise. Recensionen av Katrine Kielos bok ”Våldtäkt och romantik” uttrycker redan i stort hur jag ser på saken. Den 19:e mars kunde [...]

Läs hela inlägget »

Våldtäkt och romantik – eller konsten att vara bra på att bli våldtagen

Min recension av Katrine Kielos – ”Våldtäkt och romantik” är ganska lång. Så här är boken i punktform:

(1) Kvinnor är väsensskilda från män. Erfarenheter är alltid bekönade och kan inte uttryckas könsneutralt.

(2) Våldtäkt och sex är två sidor av samma patriarkala mynt. Kvinnlig sexualitet är en produkt av att hon är våldtäktsbar.

(3) Att vara våldtäktsbar är en konstruktion. Likaså konstrueras män att bli våldtäktsmän.

(4) Våldtäkt handlar inte bara om dominans och våld utan även om sex.

(5) Det finns aldrig någon ursäkt för våldtäkt. Offret bär aldrig något ansvar.

—————————————————————————————————————

Recension: Katrine Kielos – ”Våldtäkt och romantik” (2008)

Våldtäkt är inte ett särskilt bekvämt ämne att prata om, eller att skriva en bok om. Syftet med Katrine Kielos bok ”Våldtäkt och romantik” är att göra upp med den kultur som gör kvinnan ”våldtäktsbar”. Hon vill få oss att prata om våldtäkt och vad det gör med kvinnor. Hon blandar debattbetonade kapitel med kapitel skrivna i jag-form om våldtagna kvinnors upplevelser av våldtäkten och hur deras liv påverkats efteråt. Greppet är effektivt, för det går inte att hålla våldtäkter på ett behändigt avstånd såhär, istället klibbar orden längs huden och man kan inte undgå att känna smärtan och förödelsen. Katrine Kielos får en att vilja förstå, att ifrågasätta och känna att ”nu får det vara nog”. Tyvärr är boken ett hafsverk, vilket är synd eftersom föresatsen är god. Boken hade annars kunnat bli en självklar svensk referenspunkt på ämnet.

Det finns flera saker att invända mot bokens upplägg och ännu fler emot genomförandet. Jag kommer inte att kunna vara heltäckande här (kanske borde jag gjort en remix a la paparkaka.com). Våldtäkts-scenariorna är skrivna i jag-form vilket gör läsningen extremt obehaglig, bland annat avslutas kapitel 1 med ”Jag inser: jag är så fruktansvärt bra på att bli våldtagen”. Men Katrine Kielos har aldrig själv blivit våldtagen, istället är det här ett litterärt grepp som är rätt provocerande. Det bygger alltså varken på egna erfarenheter eller ett empiriskt material av intervjuade våldtäktsoffer. Ändå gör hon sig till talesperson för de våldtagna i stiil med: ”såhär ska ni känna och reagera”. Som Ann Heberlein skrev i sin recension (länkad nedan) ”[...] om hon verkligen legat där i en städskrubb på knä med en kuk brutalt inkörd mellan benen och tyckt att hon var ”fruktansvärt bra på att bli våldtagen” – so be it. I så fall hade det i alla fall funnits en kvinna som tycker att hon är bra på att bli våldtagen – och även om en enda kvinna är ett synnerligen klent empiriskt underlag att bygga en teori på så är det ändå något.”

Kielos tillhör skolan särartsfeminism. Hon skriver det inte rakt ut utan tar pliktskyldigt upp teorier från olika feministiska skolor, men det framgår tydligt av hennes behandling av ”kön” och ”genus”. Det finns saker som kvinnor upplever som inte artikuleras tydligt nog eftersom själva språket kring känslor och upplevelser är mansdominerat. Våldtäkt är inte heller ett brott av en man mot en kvinna utan hela patriarkatets förtryck av det kvinnliga könet. Det är ett brott som möjliggjorts av vår kultur och tvingar kvinnor in i den undertrycktas fålla. Våldtäkten är därför, enligt Kielos, den patriarkala ideologins renaste uttryck. Enligt Kielos är våldtäkten alltid närvarande när kvinnor har sex, när de flörtar, när de möter män. Hennes mission är att frigöra kvinnor från att se sig som våldtäktsbara. Hon vill hjälpa våldtäktsoffren och rentvå dem från patriarkala beskyllningar om eget ansvar. En mission man kan sympatisera med. Men det kryllar av så många strukturer att individen försvinner under dem. Som man förr slängde sköldar över de fallna kväver Katrine Kielos de hon satt ut att befria. En våldtäkt ”slår brutalt sönder en kvinnas hela uppfattning om trygghet, mening och sammanhang” och ”hela världuppfattningen krossas”.[min fet.]. I likhet med vad Annika Norlin i Säkert sjöng i ”Allt som är ditt” så verkar allt kunna berövas den våldtagna: ”Och sen så var det borta , Allt som var ditt”. Ann Heberlein, som själv blivit våldtagen, skriver såhär: ”Utsagor som att ”det är värre att våldta än att mörda” underblåser föreställningen att den våldtagna är en sämre sort: hedersetiken är inte långt bort om vi menar att kvinnans värde och värdighet finns mellan hennes ben, om vi tror att det är möjligt att ta ifrån henne ”allt” genom att tränga in i henne. ”

Sexualiteten är problematisk för Katrine Kielos som bergsäkert menar att kvinnor tänder på underkastelse och män på vad, jo kvinnors underkastelse. En erektion är blir lite som the rise of the killer machine. En generalisering som inte underbyggs med mer än Kielos fantasi och används för att passa in i den radikalfeministiska agendan hon driver. ”Våldtäkten är en variation på normal sexualitet. Normal sexualitet som man glömde fråga om lov att använda”. Den äkta maken och den äkta makan som med tända ljus äntligen får tid över för varandra och älskar. Det är alltså våldtäkt light. ”If the lady don’t mind”. Kvar i Kielos definition av våldtäkt lurar den diaboliska manliga fallosen som tvingar kvinnan att vara våldtäktsbar. Men hennes bok erbjuder inget alternativ, inte ens lite. I alla hennes förtryckande strukturer saknas motbilder, saknas redskap för förändring. Hon rör sig genom boken som ett skräckslaget skogsrå (ursäkt min ironi) och de hon föresatt sig att hjälpa erbjuds inte mycket mer än att ”gilla läget”. I föresatsen att beskriva den kvävande kulturen klär hon också av kvinnor den möjlighet de själva har att definiera sig på andra vis. För vem kan stå emot det alltomfattande patriarkatet? Syftet perverteras successivt från uppsåtet att frigöra kvinnor från deras våldtäktsbarhet till att bekräfta densamma, och på alla plan, våldtäkten finns i ögonkontakt, i att ligga skeden, i att dansa. ”Alla kvinnan sexuella val görs utifrån en verklighet där våldtäkt är en faktor” och lite längre ner på samma sida ”Däremot är detta inget bevis för att hon lider av falskt medvetande när hon njuter av följderna av sina sexuella beslut, oavsett de sexuella beslutens natur. Inte alls”. Här har vi alltså en kvinna som inte bara lever i patriarkatets fördefinierade strukturer utan dessutom njuter av det. Det är i dessa formuleringar som Kielos gör våld på kvinnan njutning. För borde inte en kvinnlig orgasm vara en falsifikation av patriarkatets tuktande makt och våldtäktsmannens ständigt närvarande lie? Nej, här blir istället Kielos teori totalitär och vattentät. Kvinnan är så insocialiserad i patriarkatet att hon till och med inte kan njuta av sex ifall hon inte blir hårdhänt dominerad: ”enda sättet att släppa kontrollen som hon har hört talas om är att veta attt någon annan tar denn”. Hur detta passar in på de kvinnor som gillar jämlikt sex eller att vara den dominerande förklaras inte (ett stalltips är att de nog också är förtryckta på något omedvetet och ytterst komplicerat vis).

Boken är en lekmans diskursteori där det saknas de motdiskurser som annars är nödvändiga för attt förklara förändringar. Exempelvis skulle jag vilja argumentera att patriarkatet Kielos beskriver är så hegemoniskt att det inte finns utrymme för något uppror eller protest. Även de kvinnor som njuter och mår bra i sig själva är förtryckta i botten av sitt väsen. Men i antagandet att våldtäkt är en faktor i ALLA sexuella val en kvinna gör, ligger en outtalad rädsla som tillåts ta över hela Kielos teoribygge. Och är det inte så att rädsla är något vi alla måste leva med. Vi kan aldrig helt lita på en annan människa, vi blir aldrig fria från vår utsatthet hur mycket vi än vill och räds den. Kielos vill väl, för hon har insett detta, men hon drar det för långt. Misogynistiska män som angriper kvinnor brukar ha gärningsmannaprofilen att de beskyller kvinnor för alla deras missöden. Denna teori om våldtäkten riskerar att bli en inverterad version av samma världsbild. Är inte det att tillskriva män, ja alla män, en alltför stark makt samtidigt som man berövar kvinnor i proportionell utsträckning.

I egenskap av man tvingas reaktionerna fram oavsett man vill eller inte. Archimedes sade en gång: ”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen”. För Kielos är Mannen det axiom varifrån hon kan bygga beskrivning av kvinnlighetens öde. Det går inte att förhålla sig neutral till en bok som föresätter sig att behandla våldtäkt men inte bekymrar sig över att förstå manlig sexualitet eller manlig socialitet. Mäns upplevelser av våld och dominans avfärdas som irrelevanta för kvinnor. Vi är ju väsensskilda och en våldtagen kvinnas smärta kan inte förstås i könsneutrala termer. Hur detta relaterar till de 140 000 våldtäkter som årligen begås av män mot män i amerikanska fängelser är svårt att se. Det görs svepande generaliseringar utan empiriskt underlag. (Jag har svårt att se en manlig författare behandla kvinnlig sexualitet lika lättvindigt idag.) De diaboliska männen får representera hela manligheten gång på gång trots pliktskyldiga försäkringar om att ”inte alla män begår våldtäkt”, vilket till slut låter som ”inte alla negrer är dumma men rasen är i sig underlägsen” fast på ett sexuellt plan. ”Mannen” kastar sin långa skugga över texten. Underligt är att hon aldrig bekymrar sig om att reda ut förhållandet mellan idealtypen Mannen, verklighetens män av kött och blod (korta, långa, mustaschprydda och/eller kepsbärare), patriarkatet, samt på vem den djävulska manliga sexualiteten hon beskriver kan fästas. Detta är en stor miss som säkerligen har att göra med radikalfeminismens oförmåga att förstå sin motståndare vilket leder till excesser och perversiteter i det egna teoribygget. Hur kommer det sig att många av dagens feministiska skribenter och teoretiker är alldeles ignoranta inför män och deras upplevelser? Jo de resonerar att eftersom kvinnan bara är en reaktion på mannen så har hon redan en djup förståelse för manlighet och män. Eftersom kvinnan alltid tvingats positionera sig i förhållande till bröder, makar, chefer, söner, så behöver feministerna inte studera mannen, han är redan internaliserad. Denna farliga hybris genomsyrar Kielos bok. Det nödvändiga axiom varifrån feministernas hela teorier konstrueras, Mannen, tas som en på förhand given storhet. Rubba världen? Snarare skjuter hon sig själv i foten.

Förr i tiden var mannen Kultur och kvinnan Natur. Ordet kultur betyder i det sammanhanget andlig odling och mannen behövdes för att tukta kvinnan. I klassisk konst står kvinnan ofta odjuren nära, t.ex. var Eva den som lyssnade till ormen. Idag är det männen som är biologi/natur och kvinnan som är kultur/konstruktion. I Kielos bok framträder mannen som en urkraft. Bitvis blir det komiskt, t.ex. när hon ”bevisar” att kvinnan inte är skapt för monogami. Beviset är att män, enligt en amerikansk undersökning givetvis, blir upphetsade av att känna doften av andra mäns sperma i kvinnans vagina. Hur detta går ihop med att vi alla, enligt Kielos, inte har någon existens utanför kulturen är otydligt. Tyvärr är boken fylld med liknande motsägelsfullheter. Hon kan inte bestämma sig för ifall den tudelade kroppsligheten är en utväg eller utgångspunkt, ifall strukturer bara är förtryckande eller också möjliggörande. Inga svar gives. Inte ens ett försök förutom en pepplista som riktar sig till våldtagna eller potentiella våldtäktsoffer dvs. den samlade kvinnligheten.

Kielos missar också en viktig detalj: alla människor är utsatta för våld och tvingas anpassa sig. Våldtäkt är värre än misshandel, det står utom allt tvivel. Samtidigt är det en del av människans villkor att ständigt anpassa sig till hot om våld. Och historierna som misshandlade män berättar avviker inte alltid speciellt mycket från våldtagna kvinnors, det är snarare en gradfråga. Från dag ett tvingas människan foga sig i egenskap av att vara sårbar och svag, ett barn är alltid svagare än sin förälder, mannen är svagare än andra män, den starkaste mannen är svagare än flera män osv. Underkastelse är förvisso kvinnans lott i ett patriarkat. Så långt är allt rätt, även om bgereppet patriarkat är överflödigt för visa hur fysisk styrka alltid har potentialen av att förtrycka svagare individer. Men när Kielos avfärdar manliga erfarenheter på området pga. könens särart blir det galet. Män löper högre sju gånger så hög risk som kvinnor att misshandlas och i ännu högre grad än det är det en främling som utsätter dem. Hur detta anknyter till våldtäkt? Jo, hur man ställer sig till den majoritet av männen som inte slår sina fruar, våldtar eller slår andra män får stora konsekvenser för synen på patriarkatet. De flesta män är inte förövare, utan tvekar de också (om än in mindre grad) över att gå igenom den mörka parken. I Kielos värld flyter alla män ihop till Mannen – the almighty. De lattesmuttande tunnisarna som pratar konst och de tatuerade machoaporna som använder kuken som vapen, de har för Kielos mer gemensamt med varandra än med någon kvinna. Och när män utbrister: ”de jävlarna borde skjutas” är det därför egentligen bedrägeri, ja i alla fall självbedrägeri. För vi är alla medskyldiga till det patriarkat som definierar kvinnan som våldtäktsbar. Könens moment 22.

Det finns otaliga studier som visar skillnaden i hur killar och tjejer betraktar sig själva. Men att acceptera att killar inte ser sig själva som offer och försöka få kvinnor att bli lika ”starka” är dömt att misslyckas. Vi är alla sårbara och potentiella offer oavsett hur vi språkliggör det. Tjejer som bllir våldtagna får frågan: ”Vad hade du på dig?”, vilket är sjukt. Killar som blir misshandlade får frågan: ”varför slog du inte tillbaka?”, och vi vet från dag 1 vad som begärs av oss, skammen i att vara offer, att erkänna rädsla. Det ligger i det mänskliga tillståndet att vi kan dö av våld. Att ensam är svag. Att starkare individer kan utöva våld mot svagare, oavsett kön. I anarkin lever vi alla på nåder för de stora stygga vargarna. Detta är facts of life. Oavsett om du är kvinna på en mörk skogsväg eller kille med tjock plånbok raglande hem från krogen. Vill det sig illa blir du ihjälslagen. Allt annat är bättre än det. Detta gäller oavsett hur läget ligger mellan benen. (Om det gör mig till en, enligt Kielos, förhatlig liberalfeminist vet jag inte).

Jag vänder mig inte emot allt Kielos skriver, men för att uttala sig om våldtäktens och våldets natur borde hon nog lyft blicken från sitt eget kön (ursäkta ordvitsen). Hon borde även ha gjort en grundligare undersökning. Visserligen är inte detta en avhandling, men med tanke på att boken till och med såldes på bokrean för 69 kronor borde boken vara det den utger sig för att vara. Istället blir det delvis en studie av en ung kvinnas skräck, en journalists undersökande ansats, en akademikers halvdanna teorier, samt en skönlitterär fiktion om våldtäkt. Det är synd att en såpass begåvad skribent som Katrine Kielos stupar halvvägs. Jag har svårt att släppa känslan av att hon inte tog uppgiften på tillräckligt stort allvar.

För övrigt anser jag att de jävlarna ska skjutas.

Ann Heberleins recension: http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kultur_bocker/bokrecensioner/article320835/Valdtakt–romantik—En-berattelse-om-kvinnlig-sexualitet.html

Ann Heberlein om Säkert- ”Allt som är ditt”. ”Död är inte bättre än våldtagen”: http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article245617/Dod-inte-battre-an-valdtagen.html

Annan recension: http://www.dn.se/dnbok/mannens-sista-vapen-1.596798

Human Rights Watch – No Escape: Male rape in U.S prisons: http://www.hrw.org/legacy/reports/2001/prison/

Gatuvåld: http://www.effekt.rb.se/gatuvald/artiklar/gatuvald_sverige/

http://www.newsdesk.se/pressroom/brottsofferjouren/pressrelease/view/maen-som-misshandlas-faar-inte-stoed-av-samhaellet-174005

http://stockholm.city.se/nyheter/2008/10/30/Killar_mer_utsatta_for_vald_____men_ar_inte_lika_radda/

http://wwwc.svd.se/dynamiskt/idag/did_15332844.asp

Våld i nära relation: http://www.uppsatser.se/uppsats/c845f81669/

http://www.dn.se/insidan/kvinnovald-mot-man-tystas-ner-1.322735

Läs hela inlägget »

Behovet av en rak vänster

”Att göra vänstern så exklusiv att snart bara queerfeministiska vegetarianer i kravmärkta kläder och foträta skor, eller homosexuella karlar (utan minkpäls), duger till aktivister, utestänger alla de andra som är i behov av vänsterpolitik och socialism. De som känner sig hotade av dagens utveckling mot en allt brutalare kapitalism. Skall vänstern reserveras åt en exklusiv [...]

Läs hela inlägget »

Våld och förtryck det gör ledsen, men kaffe o bullar gör mig glad!

Kan det bli bättre än såhär? Tage Danielsson är en klenod.

Läs hela inlägget »

”Det är inte mitt fel att jag slår dig”

”I ett samhälle där goda handlingar och gott uppförande inte belönas och där dåliga handlingar och dåligt uppförande inte ger konsekvenser uppstår frågan varför man över huvud taget ska bry sig” - Ann Heberlein i ”Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar” Ann Heberlein är bra. Ibland så bra att det känns [...]

Läs hela inlägget »

Cake or Death? Cake please!

Döden. Smaka på ordet. Det är det mest finala som finns i vårt språk. Och för vårt liv. Ändlighet definierar existensen tämligen koncist. Existens betyder att vara utsträckt i rummet. Med tiden sträcks vi längre och längre. Ibland till oigenkännlighet för de vi återser efter lång tid. För många är himlen svaret på livets ändlighet, [...]

Läs hela inlägget »