Humor

De Sade och tolkning

Läs Kajsa Ekis Ekman i Aftonbladet idag där hon går i polemik mot Åsa Linderborgs läsning av Markis De Sades ”Juliette”. http://www.aftonbladet.se/kultur/article6170169.ab

Blogg om andras bloggar

Jag har väldigt mycket att göra just nu och hinner inte riktigt skriva blogg. Så jag tänker tipsa om det här blogginlägget på DN som fick mig att tänka på saker som LAS, välfärdsstat och rätten till ett drägligt liv: http://www.dn.se/blogg/epstein/2009/11/24/farfar-slet-ut-sig-pa-finnboda-varv-5402

Mer tantsnusk

Även Anders (bloggen http://hughgrantochjag.blogspot.com) har skrivit ett inlägg om relationer mellan äldre kvinnor och yngre män. Han tar rätt träffande exempel från ett radioprogram som sändes häromdagen. Läs hans inlägg här.

Sverigedemokraterna och svenskheten

Jag har skrivit en essä för det aktuella numret av Ergo (här) som handlar om Sverigedemokraterna och svenskheten. Tyvärr blev det lite fel när redaktören skulle lägga in den i papperstidningen vilket resulterade i att det blev den näst-sista versionen som publicerades. På nätet ligger dock den slutgiltiga versionen (här) som bland annat har med ett förklarande stycke om särlagsstiftning i Storbritannien. I övrigt tror jag versionerna är någorlunda identiska men om någon ser några fler avvikelser så hojta gärna. Nedan kan ni läsa den slutgiltiga versionen som alltså även finns i länken ovan.

——————————————-

 

En tävling i fördömanden räcker inte. Att ta debatten med Sverigedemokraterna handlar också om att återta begreppet svenskhet som länge varit kidnappat av högerextremister, skriver Ivar Arpi.

I debatten om och med Sverigedemokraterna efter partiledaren Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet i oktober föreföll det viktiga vara att så högt som möjligt uttrycka avsky. Men det totalfördömande som följde skapade fler frågor än det besvarade. Var reaktionerna så känslomässiga för att Jimmie Åkessons hade fel i sak eller för att han var sverigedemokrat? Var det hans utpekande av muslimer som upprörde eller var det kraven på anpassning till det svenska samhället? I ivern att ”ta debatten” glömde många att frågorna som lyftes mer handlade om integration och grundvärderingar än om Sverigedemokraterna. Det som glömdes bort var att den i Sverige mödosamt uppbyggda politiska kulturen av yttrandefrihet, jämlikhet mellan könen och sekularism inte är något vi kompromissar med.

”Världens modernaste land” var en tv-serie som tog upp vad det innebär att vara svensk och vad som karaktäriserar vår kultur. Det är ett ämne som sedan tidigt 90-tal varit, om inte tabu, så i alla fall kidnappat av högerextremer. En del kritiserade Fredrik Lindström för att han med serien bidrog till en essentialistisk syn på kultur, det vill säga att människor är på ett särskilt vis för att de kommer från en viss kontext: fransmän är förföriska, engelsmän är ironiska, finnar slåss med kniv och svenskar är introverta. Men det är egentligen en anklagelse utan fog eftersom serien gjorde det som alla vill att vi ska göra: den tog debatten med Sverigedemokraterna. Även om det var några år innan det verkligen var aktuellt.

Precis som alla andra folk i världen blir svenskarna alltmer intresserade av sitt ursprung och sin kultur. Den uttjatade globaliseringen för oss alla närmare men gör oss också medvetna om de skillnader som finns. Låt vara att nationen är en ”föreställd gemenskap”, det gör den inte mindre verklig i människors föreställningsvärldar.

Så på vilket sätt tog Världens modernaste land debatten? Jo, programmet vågade tala om vad det innebär att vara svensk både genom en historisk exposé och genom att fråga samtiden. Den var och är på många sätt ett tecken i tiden. För trettio år sen hade inte många kommit på idén att göra en serie om svenskhet. Men i takt med att en allt större del av befolkningen har rötter i andra länder har ”kultur” seglat upp som en central dimension i historieskrivningen. Kultur används också i allt högre grad för att förklara skillnader och konflikter. Serien tog upp ”svenskhet” och värdet som ligger i ordet. Svenskar är ett av få folk i världen som anser att något som är utländsk är bättre. Att något är ”osvenskt” är positivt när det gäller mat, atmosfär, musik och så vidare. Dock inte lika bra när det avser teknik, kvalité eller jämlikhet. Ordet ”osvenskt” kan ses som en arvtagare till det äldre ordet ”kontinentalt” som ofta betecknade något bättre och finare. Till skillnad mot grannen Danmark där ”odanskt” enbart har en negativ innebörd. Svenskar har alltså en lång historia av att både vara hemkära och ändå sakna patriotism.

Det finns en tendens i hur många debattörer bemött Sverigedemokraterna. I sin iver att förkasta främlingsfientlighet menar man att det inte finns något som är svenskt eftersom alla kulturer är blandningar av influenser. ”Men vad är svenskt egentligen?” som Maud Olofsson sa lite överlägset i SVT-debatten med Jimmie Åkesson. Andra har gjort sig lustiga över det ideal om trygghet som Sverigedemokraterna försöker göra sig till förespråkare för (även om deras partiprogram snarare är nyliberal nedmontering av välfärden än upprustning). Man ironiserar över deras tal om det svenska folket utan att tänka på att det inte är själva termen det är fel på utan avsändarens motiv. För vem ironiserar över den kurdiska nationen? Eller den tibetanska? För visst finns det ett svenskt folk likväl som ett kurdiskt och det vore kontraproduktivt att försöka gå i polemik mot den tanken. Det viktigaste är hur vi definierar vad som är svenskt och vilken vikt vi lägger vid det.

När Gustaf Sundbärg 1911 skrev ”Det svenska folklynnet” om den svenska emigrationen upprördes han särskilt av två saker varav det ena var svenskarnas brist på nationalkänsla. Detta missnöje var vanligt bland sekelskiftets nationalister, både på höger- och vänsterkanten. Från många av dem hördes en ton av bitterhet och missnöje med svenska folket som inte motsvarade förväntningarna. Enligt Sundbärg var gemene svensk inte särskilt gripen inte av nationella känslor, även om kärleken till landets stenar, vatten och skogar var utbredd. Att vi gärna prisar den svenska naturen men förhåller oss svala till nationalism har alltså en tradition att falla tillbaka på.

Kanske har det alltid varit mer okej för svenskar att prata nedsättande än hyllande om Sverige. Ett argument som ofta används för självspäkning är det att vi antas lida av provinsialism. Influenser utifrån ses därför på gott och ont som frälsande från vår obetydlighet. När Jan Guillou skrev Arn-böckerna verkade det just extra viktigt att framhålla hur kontinentens franska högkultur genom klostren utgjorde små atoller av civilisation i det barbariska Sverige där folk var nedsupna, inrökta och förstockade. Inte en särskilt korrekt historieskrivning utan mer en kommentar angående invandring och mångkultur av en typ som länge varit vanlig. Men måste man aga det inhemska för att vara öppen för nya intryck?

Det är viktigt att framhålla det positiva med mångfald och vad vi tjänar på att vara öppna både som människor och land. Men vi får inte göra det till priset av självförakt. I debatten med Sverigedemokraterna borde det vara chauvinismen och fobin vi vill klämma åt, inte den svenska kulturen.

Vi ska inte heller etnifiera religioner och kalla kritik av islam för rasism. Islam är en tro och kräver respekt som sådan, men det är tillåtet att kritisera hur folk tänker och beter sig oavsett vilken rubrik deras tro har. Överdriven tolerans för kollektiv eller religioner leder lätt till intolerans mot oliktänkande.

I debatten med extremister kan en utgångspunkt vara att det finns vissa värden som kanske inte är universella i bemärkelsen att alla i hela världen delar dem, men likväl att en majoritet i Sverige gör det. Det räcker varken med att bara hänvisa till tradition eller till kulturrelativism. Minoriteters rättigheter måste upprätthållas, men utan att glömma majoritetens. I debatten om niqab nyligen var det få som talade om vilken syn på kvinnor och män ligger bakom bruket. Frågan rörde istället den motion om förbud mot heltäckande slöjor som lagts fram av centerpartisterna Staffan Danielsson och Lennart Persson (men inte stöddes av partiet). Förvisso är det inte särskilt utbrett och frågan därför tämligen irrelevant än så länge. Samtidigt var reaktionerna rätt talande där motionen av många som sågs som en attack mot islam eller invandrare. Att ta debatten handlade även här för många om att positionera sig så att inget obehagligt klibbade fast. Då blir det lätt att partier som Sverigedemokraterna i sin kritik av till exempel slöjan samtidigt lägger beslag på tal om kvinnans rättigheter och rätt till autonomi.

Alla kulturmöten är inte harmoniska och det finns verkliga kulturkrockar. Den politiska kultur av yttrandefrihet, jämlikhet mellan könen och sekularism vi med möda byggt upp i Sverige är inte värden som ska kompromissas bort. Varken med Sverigedemokraterna eller de islamister som ibland lyckas göra sig till talespersoner för alla muslimer. Avskyn mot främlingsfientlighet får inte överskugga de verkliga värderingskonflikter som finns vad gäller till exempel slöjan, religiösa friskolor eller särlagstiftning i stil med den Storbritannien har. Där har man upprättat sharia-domstolar i London, Birmingham, Bradford, Manchester och Nuneaton som hittills dömt inom familjerätt till exempel i fall av hustrumisshandel. Domarna är bindande ifall de inblandade parterna på förhand givit sitt samtycke till att domstolen ska döma fallet. Ett liknande förslag för Sverige fördes år 2006 på förslag av Mahmoud Aldebe som är ordförande för paraplyorganisationen Sveriges muslimska råd. Poängen är att kulturutbyten oftast är positiva men det innebär inte att alla skillnader automatiskt överbryggas.

Historiskt sett har Sverige varit rätt öppet för intryck utifrån vilket bland annat visades i ”Världens modernaste land”. Samtidigt befinner vi oss nu i en process där befolkningens sammansättning förändras och lyfter frågor om identitet. Sverigedemokraterna drömmer om det etniskt homogena Sverige från förr medan de flesta svenskar är positiva till både invandring och invandrare. Däremot menar åttio procent av de svarande i mångfaldsbarometern vid Uppsala universitet att invandrare ska anpassa sig till det svenska samhället. Kanske är svaret på den ökande mångfalden att vi lägger större tonvikt på en värdegrund som har företräde framför våra gruppidentiteter.

Ivar Arpi läser masterprogrammet i politik och internationella studier vid Uppsala universitet

Katastrofen tar alla (utom Mecka)! Om filmen 2012

Såg filmen ”2012″ häromdagen med en nära vän som också gillar den hisnande känsla som katastroffilmer erbjuder. Det är som att åka berg-o-dalbana med hjärtat i halsgropen. ”2012″ levererade på den punkten. Filmen ger också den genusorienterade mycket att sura över vilket kan vara en behållning i sig. Alla kvinnor skriker och alla män handlar och offrar sig ädelt. Kvinnorna är mammor och männen är fäder eller soon-to-be hjältar. Men katastroferna är fantastiska! Hade gåshud och fjärilar i magen när John Cusack kör sin bil genom en kollapsande stad.

Man får också se alla religiösa centra i världen krossas av Moder Jords urskillningslösa vrede. Jesus-statyn i Rio De Janeiro faller och krossar förtvivlade kristna. Sixtinska kapellet kollapsar över bönfallande präster. Alla får sitt.

Utom muslimerna vid Kaba i Mecka. Regissören var rädd för att få en fatwa över sig och vågade därför inte låta även muslimska symboler falla för naturens krafter. Världen fick gå under ändå.

Tantsnusk, tantslem och fula tanter

Jag minns när min morfar var ledsen en gång. Han brukade alltid plocka smultron och hallon på somrarna, vilket det är skamlöst gott om i Södermanland. Han hade som vana att på vägen hem bjuda barn på bären ifall han stötte på några. Någon gång på 90-talet höjdes dock beredskapen för pedofiler framförallt efter de bestialiska härvorna i Belgien. Och en vacker sommardag när morfar skulle bjuda några barn på smultron blev de vettskrämda och sprang så fort de kunde därifrån. Min morfar uppfattades som en ful gubbe, som barn sedan 90-talet lärt sig att akta sig för. (På 80-talet när jag växte upp hade vi gott om fula gubbar som ingen gjorde något åt men också var rätt ofarliga när allt kom omkring).

Idag är vi vana vid fula gubbar. Inte bara de malignt fula gubbarna, utan även gubbsnusk som klär av yngre tjejer och kvinnor med ögonen. Låter en hand smeka en oförsiktig stjärt på tunnelbanan. Som glider fram med glänsande panna och intensiva ögon och vill bjuda på drinkar till ”lilla fröken”. Visst är det ute att vara äldre man på jakt efter yngre kvinna? Det finns få figurer som fått ta mer stryk på senare år, som är mer ute. ”Jag hatar dig ditt äckliga jävla gubbslem” heter det som bekant. Ja, äldre män och yngre kvinnor är inte en darling i popkulturen just nu.

Däremot har begrepp som toyboys, MILFs och cougars blivit hetare och hetare. I nya tv-serien Cougar town spelar Courtney Cox en kvinna vars äktenskap gått i kras och nu vill återuppleva de ungdomsår hon aldrig hade på grund av ett barn hon fick tidigt. Hon följer med mer vana cougars ut på klubbar för att hitta yngre killar. Hon finner rätt fort en fuckbuddy/toyboy som är kanske hälften så gammal. Stämningen i serien är uppsluppen och åldersskillnaden framställs som afrodisiaka mer än som något problematiskt (även om Courtney Cox visar upp skamveck, bilringar och rynkor på ett sätt som är mycket ovanligt i hollywood).

Tidigare i år sändes även The Cougar som är en populär reality show där tjugo unga män (runt 20 år) tävlar om den framgångsrika fastighetsmäklaren Stacey Anderson som är skild med fyra barn (se även avsnittet om den fiktiva serien MILF island i den verkligatv-serien 30 Rock). Upplägget var detsamma som i The Bachelorette. Och jag börjar undra vilken som är den primära målgruppen för den här typen av serier? Är det äldre kvinnor som vill ha glada ungtuppar med synliga magrutor, slät hy och otvivelaktiga erektioner? Eller är det yngre män som efter idoga nattfantasier om lärarinnor och kompisars mammor efterfrågar mer mer mer?

Fiktiva serien MILF Island (från tv-serien 30 Rock)

Det är kanske rätt så oskyldigt. Och jämställdhetsaspekten får man aldrig glömma (amen!). Men ändå, är det verkligen alldeles särskilt fantastiskt med äldre kvinnor som tar sig yngre älskare?

En nära vän till mig är mycket snygg och stilig på alla sätt. När man är ute med honom kommer det alltid fram tjejer och vill visa sina MTV-moves.  Flertalet gånger har jag även varit med om att äldre kvinnor gått fram och börjat ta för sig lite på honom och viska sexuella inviter med Clint Eastwood-röst. Till hans stora obehag. När han provar kläder råkar butikskvinnorna ofta öppna skynket för att se hur ”kläderna” sitter.

Själv arbetade jag länge som telefonförsäljare och hade egentligen bara en enda riktigt stor kundgrupp: kvinnor mellan trettio och femtio år. De var alltid minst lika intresserade av hur jag såg ut, hur lång jag var och om jag tränade som av tvättmedlet Afrodite. Inte mig emot, man säljer bäst genom att etablera sig i umgängeskretsar och mina kvinnliga kunders väninnor visste ofta vem jag var redan innan jag hann ringa dem.

Demi Moore gifter sig med 16 år yngre Ashton Kutcher. Madonna dejtar 22-åring. I tv-serie efter tv-serie tar sig kvinnor yngre älskare. Det är inte något problem i sig men reaktioner har väldigt mycket ett drag av revanchism över sig. Och vi förväntas inte bara notera det utan även aktivt stödja och vurma för det. Och triumfatoriska skribenter skriver att Ulf Lundell kan slänga sig i väggen för nu är det kvinnornas tur minnsann!

Meanwhile på playan i Brasilien, i Gambia och på Jamaica lägger just en blekfet vit västerländsk kvinna sin hand på en alldeles för ung mans lår. Hon kommer köpa honom en gåva för de sexuella tjänster han utför för henne. Hon kommer köpa honom kläder för de komplimanger han lyckas få att låta äkta. Har hon inte förtjänat att få känna sig åtrådd? Hon som alltid jobbat och slitit. Har inte hon förtjänat njutning med en vacker ung man som säger att hon ser ut som Madonna? Kvinnors sexturism till framförallt Sydamerika och Västafrika har samtidigt med cougar/milf-fenomenet blivit mer uppmärksammat även det troligen är hyfsat orelaterat. Kanske allra bäst i filmen Mot södern där en 55-årig vit fransyska inleder en relation med en 18-årig haitier (se även reportage som här och här). Det som är slående med kvinnors sexturism är att de flesta själva inte klarar av att erkänna för sig själva eller andra vad de håller på med. De vet att det inte är helt normalt kanske, men vill inte kalla det för sexköp. De väljer att förtränga maktassymetrin som präglar deras ”relationer” med de strandraggande ynglingarna kanske just för att de är kvinnor och ser det hela som ett bejakande av deras sexualitet.

Från "Mot Södern"

Självklart anknyter det bara delvis till ämnet toyboys och cougars. Det finns självklart många fler män som köper sex än kvinnor, och fler män som sexturistar i Sydostasien än kvinnor i Västafrika. Stötestenen är hur vi som samhälle förväntas reagera på äldre kvinnor som kladdar på unga män och rika madamer som köper ”negergossar” i kolonialländerna. Kvinnlig sexturism är kanske lite pinsamt på sin höjd. Äldre kvinnor med yngre män är Samantha i Sex and the city och vi förväntas alla säga ”more power to her”! Var tog makt-aspekten vägen? Är det verkligen alldeles okej med en relation mellan en 20-åring och en 40-åring? Risken att bli utnyttjad är mycket stor för den yngre som saknar både erfarenhet, ställning eller skinn på näsan. Och det är inte vackrare för att gamlingen är kvinna istället för man. Det är inte särskilt pittoreskt när någon med ett mäktigt kontaktnät känner sig försmådd och den unga älskaren/älskarinnan står där och känner sig rädd och förpliktigad. Stiligheten och Odjuret.

Nu har jag låtit som en ålders-moralist. Age ain’t nothing but a number och allt det där gäller trots allt. För visst finns det ju relationer med åldersskillnad som funkar bra, även korta sexuella sådana. Frågan jag inte funnit svar på är om the cougar är en manlig eller kvinnlig fantasi? Och om det verkligen sker så ofta som man nuförtiden får intrycket av.

Men sluta dalta med tantsnusk! En omoralisk kvinna är omoralisk trots att hon är kvinna. Och det finns inget försonande med tantslemmet som gnider sig över stränderna runtom i världen. Inte heller är det mer okej att utnyttja unga män än vad det är att utnyttja unga kvinnor. Men visst är det nog rätt kul för många att ha sex med äldre kvinnor och äldre män, och sedan i äldre år har man sex med yngre män och yngre kvinnor. Så är cirkeln sluten.

Länkar

Dags för kvinnorna att vara gubbsjuka http://www.expressen.se/1.1665651 

och http://isabellestahl.wordpress.com/2009/08/09/kvinnan-ar-den-nya-mannen/

Cougar Town http://www.expressen.se/noje/1.1352094/courteney-cox-i-tv-komedi

Frankrike vs. Irland – communication breakdown

Som statsvetare är man alltid intresserad av hur stater beter sig mot varandra. Vad sker bakom de lyckta dörrarna? Hur går diplomatin till?

Det här är en brevväxling på högsta nivå mellan Irland och Frankrike inför fotbollsmatchen mellan länderna. Kommunikation är inte lätt.

http://irishsoccerinsider.wordpress.com/2009/11/11/french-and-irish-fall-out-over-box-incident/

Waylon Jennings – ”This time”

Den här låten är allt jag lyssnar på för tillfället. Utöver att texten och musiken är grymt bra, ser Waylon exakt ut som en western/outlaw-musiker ska göra.

Burka och niqab – nu även avklädd i reklamen

Nu är jag egentligen trött på att blogga om burkor och slöjor, så det här blir det sista om det på ett tag. Reklamkampanjen ”Sexiness for everyone” av Liaison Dangereuse är ett rätt intressant inlägg i debatten om niqab och burka (Tack Gustav för tipset!). Jag skrev i ett av de tidigare inläggen att burka/niqab/slöja inte handlar om en avsexualisering av kvinnokroppen utan tvärtom en ökad sexualisering. En vanlig invändning mot slöjmotståndare är att vi i Sverige har bröstförstoringar, kortkort, och stringtrosor. Jag ser inte det som ett argument för slöjan utan mot den ordning där kvinnor ska vara sexuellt tillgängliga för män. Samtidigt är jämförelsen rätt absurd. Den kulturella kontext som får en del kvinnor att välja niqab eller burka är alldeles uppenbart mer ofri. Och som sagt, bara för att en kvinna har burka eller niqab så har hon inte lyckats avsexualisera sin kropp, snarast tvärtom.

Det är också intressant att kvinnan i reklamen gör en omvänd striptease. Hade hon börjat med att vara iklädd burka hade det troligen varit mer provocerande, även om mängden nakenhet i reklamen hade varit densamma. Samtidigt är det lite Tusen och en natt att vi västerlänningar får se en burkaklädd kvinna naken. Som när orientalisterna drömde om den turkiske sultanens stora harem och målade tavlor med mera. Allt ur fantasin, för ingen utifrån hade tillträde till sultanens eget harem. Därför blev harem ett ord som på svenska nästan enbart har en erotisk innebörd. Ordets ursprungliga betydelse är mer måndag hela veckan:  ”den del av hset som är reserverad för hushållets kvinnor”.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om reklamen. Är den värre än en vanlig underklädesreklam? Är den bara annorlunda? Är syftet att provocera eller att tala till gruppen av kvinnor i burka? Avgör själva.

Lite orientalistkonst