I slutet av sommaren 2009 skrev jag ett blogginlägg om filmantologin Dirty diaries som lanserades som feministisk porr. Det är mitt i särklass mest diskuterade blogginlägg med 136 kommentarer. Jag ser den upprörda diskussionen som ett uttryck för att fenomenet feministisk porr aktualiserar många olika frågor, och att det på många sätt är ett minfält. Inte bara för att folk kan bli arga, utan för att man lätt hamnar i positioner man själv har svårt att försvara i andra diskussioner. Det är svårt att vara konsekvent på det området helt enkelt, och det är lätt att låsa fast sig själv eller andra i märkliga positioner.
Jag köpte Maran av Lina Neidestam i julklapp till mig själv. Ett seriealbum med explicit erotik och en genomarbetad berättelse. Men också med det uttalade målet att albumet ska vara feministiskt. Jag har läst Neidestams blogg sporadiskt under lång tid och uppskattar hennes Zelda-stripp som handlar om att vara en feminist född på 80-talet. Därför har jag också länge sett fram emot att läsa Maran.
Storyn är smart upplagd: en tjej med skrivkramp åker ut i skogen för att lyckas skriva den där boken som aldrig blir skriven hemma där jobb, vänner och annat distraherar. Väl på plats i skogsstugan börjar hon ha konstiga (mycket våta) drömmar om Näcken, huldror och andra naturväsen. I stället för en seriös bok börjar hon skriva heta, naturromantiska sexnoveller. På det stora hela är Maran helt klart både läsvärd och sevärd.
Huldran tecknad i Maran.
Men jag skulle hellre kalla Maran för erotik, snarare än specifikt feministisk sådan. Det innebär större frihet om man som betraktare ser om en skildring har feministisk potential (eller annan), än för upphovsmakaren att försöka underkasta varje konstnärlig ambition Den Feministiska Visionen. I Maran liknar kapitlet om fäbodsjäntan Embla, som successivt täljer fram trämannen Ask, flera andra välkända historier. Den kan tolkas som tonårsflickans projicering av lust på idolens perfekta uppenbarelse. En ungdomlig längtan efter drömprinsen, som fungerar som verklighetsflykt. Men berättelsen blir även en erotisk version av Frankenstein när Ask får liv och tar i med ”hårdhandskarna” mot Embla. Är det feministiskt? Jag vet inte. Det är dock en smart, och sexigt ritad berättelse som öppnar för flera tolkningar.
I USA finns sedan en längre tid en levande alternativ scen. Det räcker med enkla googlesökningar för att slippa bort från vad som brukar kallas för ”mainstream”-porren. Vad det är mer exakt är svårt att få svar på, i en tid när alla kan klicka sig fram och få utlopp för de mest obskyra preferenser. Det som förvånade, och irriterade, mig med Dirty diaries var att upphovsmakarna tycktes helt ovetande om det som pågår i bland annat San Francisco i USA. Där produceras exempelvis filmer med enbart par som har sex med varandra, och det finns en uppsjö av kvinnliga regissörer. I och med nätet har de traditionella produktionsbolagen även fått hård konkurrens av hemmagjord amatörporr. Därför har genren professionell ”amatörporr” också blivit allt vanligare för att försöka konkurrera med äktheten. Porralternativen har blivit fler och fler. Frågan är om feministisk porr utgör ännu ett alternativ, eller om feministisk porr är ett paraplybegrepp för olika sorters skildringar.
Vissa säger att etiketten ”feministisk” innebär att porren ska utmana könsnormer. Det finns en konflikt mellan politiken och erotiken (som för övrigt liknar konflikten mellan politik och estetik inom konsten). Ska feministisk porr bedömas efter hur kåt man blir eller hur mycket den utmanar? Filmerna i Dirty diaries var konstnärliga snarare än pornografiska i sitt uttryck. De utmanade, men blev någon upphetsad? Maran lyckas vara mer avslappnad rent politiskt. I stället är den ganska lik annan tecknad porr men ytterst välgjord och med vissa alternativa uttryck (till exempel många bisexuella män). Över huvud taget finns en berättarglädje i boken, och de erotiska inslagen syftar till att tända läsaren. Det skiljer Maran från exempelvis Dirty diaries, och placerar den tydligt i porrfacket medan den senare snarare kan klassificeras som ett politiskt konstprojekt.
Någon på twitter skrev att Maran är feministisk för att det förekommer mindre penetrationssex. Det är samma logik som fått en del radikala feminister att bli lesbiska – penetration har av dem likställts med patriarkalt förtryck. Andra menar att våldtäktsscener aldrig kan förekomma i feministisk porr, och inte heller BDSM (i alla fall inte om det inte är en kvinna som är dominant). Lina Neidestam har i en intervju sagt att hon tycker att en våldtäktsscen kan vara feministisk. Hur hon menar vet jag inte, men det säger en del om mångfalden av åsikter på området. Andra förväxlar sina egna sexuella preferenser med vad som är ideologiskt motiverat. Det vill säga: ”Om jag som är feminist inte gillar det här, eller rentav finner det frånstötande, då är det ofeministiskt”. Ungefär på liknande sätt som man enligt machovärderingar inte kan bli penetrerad analt utan att klassas som bög, feminin eller något annat som anses förklenande. När en kvinna penetrerar en man godkänns det i det feministiska lägret eftersom man vänt på könsrollerna (det förekommer även flera gånger i Maran), i macholägret är det i stället det värsta en man kan gå med på.
Politik och sex blir oftast ett misslyckat äktenskap. Porr vill göra människor upphetsade, medan politik handlar om att förändra. Det är två sinsemellan nästintill oförenliga målsättningar. I feministisk porr ska därför tittaren ruskas om, skärpa sig, skämmas lite, förändras, omdanas, brytas isär och byggas om. Kåthet är bara belöningen för dem som lyckas med omvandlingen, eller redan från början är upplysta nog att tända på rätt sätt – den är inte ett mål i sig själv som med annan porr.
Jag tycker inte att Maran var väsensskild från en del annan tecknad porr som jag sett, trots att den hade ett feministiskt uppsåt. Maran är en genomarbetad, snygg och rolig serie. Och ganska upphetsande. Därför skulle jag kalla den porr, kort och gott.
