Svenska Dagbladet

Hej hej! Jag bloggar så sällan för att jag skriver så mycket på annat håll. Har vikariat på Svenska Dagbladets ledarsida sedan två veckor. Det är där ni hittar mig nu ett tag framöver.

Här är länk till ledarsidan: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ 

Här kan ni läsa bloggen: http://blog.svd.se/ledarbloggen/

 

Och här är ett inlägg jag skrev om pojkar i skolan: http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/02/19/skolan-sviker-pojkarna/

Den konstgjorda toleransen (Magasinet Neo nr 6-2012)

Jag skrev en essä till Magasinet Neo (nr 6 2012) om hur man har städat kulturen från rasism och stereotyper genom åren. Nu ligger den uppe i sin helhet på nätet (här).  Ett utdrag:

”Den brittiske författaren och debattören Kenan Malik har varit engagerad antirasist i årtionden och skrivit böcker som Strange Fruit: Why both sides are wrong in the race debate (2008) och Från fatwa till jihad: så förändrade Rushdie-affären vår verklighet (2009). Han menar att försöken att städa i kulturen i bästa fall är naiva, i värsta fall skadliga.

– Det är en återvändsgränd att tro att man kan bekämpa rasism genom att ändra kränkande ord i böcker. För att bekämpa rasism måste vi erkänna dess existens, och visa hur den har sett ut. Genom att skriva om historien kan man framställa världen som om den har varit en underbar plats hela tiden. Dessutom kan man läsa otäcka och stötande saker i en bok utan att själv vara en otäck och stötande person.

– Att rensa i böcker är att förminska vad rasism egentligen är. Det är inte några enstaka ord i en bok, utan en verklighet av diskriminering och fientlighet. Det är den som måste utmanas och bekämpas.

Litteraturvetaren och kritikern Stefan Helgesson, som specialiserat sig på afrikansk litteratur, är inne på samma spår. Han menar att vi i stället för att städa undan eller sminka över det otrevliga bör diskutera det som en del av vår egen historia.

– Utan att vi själva haft avlägsna kolonier – Saint Bartélemy undantagen – eller i någon stor utsträckning handlat med slavar, så har Sverige varit knutet till den oerhört mörka historia där svarta under sekler med självklarhet betraktats som mindre värda, ociviliserade hedningar.

– Det faktum att det var så kulturellt accepterat i Sverige gjorde att till exempel Astrid Lindgren kunde skoja till det om att Pippis pappa var ”negerkung”.

Ett sätt att förhålla sig till det arvet är att försöka visa hänsyn. Och det finns otaliga exempel på hur beslutsfattare slagit knut på sig själva för att göra det, men regelrätt statlig censur är ovanligt. (Ett undantag är när Sverigedemokraternas hemsida stängdes 2006 efter att Säpo och UD utövat påtryckningar mot deras webbhotell, efter publicering av Muhammedkarikatyrer.) Desto mer försiggår på mindre institutioner, i gränslandet mellan selektion och självcensur.

I utställningen Jerusalem på Världskulturmuseet i Göteborg för två år sedan visade konstnären Elisabeth Ohlson Wallin bilder där temat var homosexualitet inom kristendom, judendom och islam. Bilderna innehöll homosexuella kärleksakter i religiösa miljöer eller med citat ur de heliga skrifterna. Det fick museets ledning att bakom lyckta dörrar försöka förmå Ohlson Wallin att själv censurera utställningen och i stället göra om den till en powerpoint-presentation. Rädslan var stor för att stöta sig med extrema krafter inom islam.

”Man var rädd för muslimer helt enkelt,” som Ohlson Wallin uttryckte saken.”

Goda gärningar hotar kösystemet

På vägen till jobbet gick jag in på apoteket för att köpa ut ett recept. Inte en mening som inleder en stor roman kanske. I alla fall tog jag i vanlig ordning en nummerlapp och märkte att det var nästan oändligt många före i kön. Jag gick runt och botaniserade lite bland de receptfria varorna och övervägde en stund om jag skulle köpa ginsengextrakt, sötat vitaminvatten eller ett vinterkräksjuketest för tre hundra kronor. Det gick fem minuter av pillande. Nästan allt man vill ha på apoteket är trots allt receptbelagt. Kön minskade inte framåt, men växte bakåt. Eftersom mitt jobb ligger mitt emot apoteket bestämde jag mig för att avbryta besöket och komma tillbaka lite senare i stället. Det var då jag gjorde det: dagens goda gärning. Jag gav min kölapp till mannen med trötta ögon och grånande tinningar som just kommit in och skulle ta en nummerlapp. ”Du kan ta den här i stället, jag ska just gå”. Han tackade glatt och lyste upp. Jag gick ut från apoteket fylld av en inre värme – något slags julfrid. Det är de här små handlingarna av godhet som bygger samhället, tänkte jag självgott.

Men vänta lite.

Egentligen var det väl inte en särskilt god handling. Kösystemets legitimitet bygger på att alla accepterar att den som är på plats före också får komma fram före. Det var ungefär fyrtio personer i kön, och jag befann mig någonstans i mitten när jag bestämde mig för att avvika. När jag gav nykomlingen min kölapp flyttade jag alltså bak de cirka tjugo personerna i kön som var efter mitt nummer. Var det rättvist mot dem att jag gav den som just anlänt mitt könummer? Äger man sitt könummer? Ett annat sätt att se på könummer är som tillfälliga bisatser till ens personnummer, som alltså är personliga men inte kan ges bort.

Om man vill känna sig riktigt god kan man ställa sig på ett välbesökt apotek och dela ut kölappar till de man tycker ser ut att behöva dem mest. Varför ens ha köer när man kan göra en god gärning och låta någon gå före i stället?

Nej Täppas, vi kan aldrig villkora yttrandefriheten

I går skrev jag på SVT Debatt om Lars Vilks, Täppas Fogelberg och yttrandefrihet.

”Täppas Fogelberg menar i sin artikel att Vilks ger ”intrycket av en djupt störd personlighet”. I samband med hoten 2010 skrev en känd svensk komiker att Vilks fick ”ta konsekvenserna” eftersom han bara velat stärka sitt ”varumärke”. Det är en gammal beprövad metod att skuldbelägga den utsatte i stället för dem som reagerar med våld och terror. Man pratar om yttrandefriheten som en okränkbar rättighet. Men när någon inte bara yttrar sig, utan även yttrar sig på ett sätt som anses omoraliskt eller smaklöst, då är det alltid folk framme och vill villkora rättigheten.”

Tema: rasism

Läste senaste numret av Tidskriften Arena. Temat för numret är rasism, eller mer specifikt vardagsrasism, eller ännu mer specifikt högerns dolda rasism. Ett Axplock ur numret: 1. Kanadas multikulturalism är bättre än Sveriges. (Men man glömmer att nämna den främsta orsaken till att det är så, nämligen att Kanadas invandring i mycket större utsträckning består av högutbildade arbetskraftsinvandrare, läs mer här). 2. De som pratar om yttrandefrihet döljer egentligen, tveklöst, en rasistisk agenda. Artikelförfattaren säger inte vad som ska göras konkret, utan lyfter bara frågan om att yttrandefrihet är dåligt. 3. Lisa Bjurwald sonderar internet-terrängen och upptäcker på DeviantArt (vad det nu är för sajt) en tjej som har Breivik som plansch på väggen. Ergo – han har enormt stöd på nätet. Ergo – han har enormt stöd i allmänhet. På tidningens ledarplats skriver chefredaktör Mikael Feldbaum att han ser rasismen ”infiltrera toppolitiker”. Beviset är Reinfeldts uttalande ”om etniska svenskar mitt i livet”, vars syfte var att poängtera att det krävs riktade  satsningar mot utsatta grupper snarare än generella. Feldbaum uttrycker också sin syn på hur man avtäcker strukturer och hittar rasism, det kan ske genom ”Twitter, Facebook  och snabba utspel”. Hur skönt det måste vara att kunna se hela världen från sin kontorsstol!

Numret är fullproppat av diskurser, gramscianska hegemonier och illavarslande kontexter. Tyvärr blir också texterna fulla av gamla, trötta sanningar och i värsta fall tendentiösa påståenden utifrån ett väldigt begränsat urval.

Islam, Jesus och yttrandefrihet

Jag läste ikväll en text av underläkaren Omid Aghajari på SvD Opinion. Texten är personligt hållen där Aghajari berättar om hur han som 20-åring blev arg, och kände sig personligt kränkt, när han läste Satansverserna av Salman Rushdie. Nu tio år senare har han läst Joseph Anton, som är Rushdies nyutkomna bok och beskriver hur hans liv förändrades av att leva under konstant dödshot efter Khomeinis fatwa. Aghajari diskuterar hur hans kärlek till litteraturen allt oftare krockar med hans religiösa tro, som i många fall inte tillåter kritik. Såhär skriver Aghajari:

”Men det är plötsligt inte längre lika lätt att be och läsa samtidigt, att vara muslim och litteraturintresserad – att älska Gud och det fria ordet. Inte när man snart är trettio år gammal, jobbar där jag jobbar och ser sig själv som en framtida förälder/förebild. Jag kan inte längre förbise den inneboende konflikten mellan bönemattan och böckerna som jag gjorde när jag slog igen Satansverserna och gick till nästa bok, eller som jag gjorde när jag slutade läsa tidningarna i och med uppståndelsen kring Muhammedbilderna i Danska Jyllandsposten.”

Det stycket fick mig att tänka på en teori om vad som skapar civiliserade samhällen. Den är enkel: läs- och skrivkunnighet och läsandet av böcker och allsköns texter gör människor fredligare och mer empatiska. När 1700-talets aristokrater grät åt kvinnliga protagonisters livsöden såddes frön till kvinnors frigörelse. Texter har en förmåga att få oss att känna empati, även då vi inte vill och för människor och grupper som vi aldrig tidigare har ägnat en enda tanke. De nya perspektiven underminerar också indirekt auktoriteter, åtminstone de som kräver blind lydnad. Filosofin hade ju från början ett ganska spänt förhållande till den kristna tron av samma anledning. Hur långt får ifrågasättandet gå? Inom kristendomen har det länge funnits en plats för ifrågasättande och utrymme för nytolkning, även om detta ibland överdrivs. Det har sällan varit friktionsfritt. Oftast har det varit i motsättning till kyrkliga auktoriteter snarare än i samklang med dem, men ibland med motsträvigt godkännande.

I en artikel i New York Times beskrivs bakgrunden till dagens avslappnade inställning till avbildande av Jesus och Gud, både i bild och på film. I början av 1800-talet avbildades över huvud taget inte Jesus, och konstnären Washington Allston sade på 1810-talet helt enkelt att “I think his character too holy and sacred to be attempted by the pencil.”. Det var först i slutet av 1800-talet, när landet också mottagit katoliker och andra med en annan syn på ikoner, som målningar av Jesus blev vanliga i kyrkor och böcker.
Senare när Hollywood började göra serier om Jesu liv blev bland annat en fundamentalistisk kristen rasande: “The picturing of the life and sufferings of our Savior by these institutions falls nothing short of blasphemy.”
En skillnad är att det aldrig har utbrutit omfattande våldsamheter i USA på grund av dessa konflikter, men det tog tid innan de starka känslorna försvann.  Aghajari undrar varför inga har varit upprörda över Life of Brian, men när filmen kom 1979 var det många som kände sig hånade och kritiserade filmen. Det blev inga våldsamma protester, men många sårade känslor. Även konstverket Piss Christ, med ett krucifix doppat i konstnären Andres Serranos kiss, har också väckt starka reaktioner. Liksom även Ecce homo.
Aghajaris inlägg är verkligen ett välkommet inslag i en debatt som präglas av att vissa resonerar på en abstrakt nivå på en så syrefri höjd att inga verkliga känslor kan leva där, eller så upprörda känslor att det inte finns någon plats för diskussion eller byte av perspektiv.

Det får mig att tänka att yttrandefrihet inte bara gör ont för att människor säger förolämpade saker, eller för att de inte håller med en själv. Yttrandefrihet handlar först och främst om att tolerera de man ogillar. Men den toleransen gör också ont för den faktiskt förändrar oss. Och inte alltid åt det håll man själv hade tänkt från början.

Bang, Ylva Habel och verkligheten

Läser Bang. Läser om att vi lever i en postpolitisk tid. Ställer mig frågan om jag ens lever i samma värld som artikelförfattaren Ylva Habel, som till vardags är forskare i Medie- och kommunikationsvetenskap på Södertörns högskola. Hon menar bland annat:

1. Att media aktivt dolde att Peter Mangs sköt invandrare genom att kalla honom serieskytt.

2. Att det feministiska perspektivet under utställningen Lust&Last inte debatterades.

3. Att ingen ville diskutera rasistiska figurer på godispåsar.

Dessa tre punkter tas som intäkt för att vi lever i en postpolitisk tid där vita liberaler ignorerar frågor om social ojämlikhet och aktivt hindrar meningsskiljaktigheter från att uttryckas i offentligheten. (Det låter för övrigt misstänkt likt åsikter på motsatt extremkant.) Okej, men låt oss kolla på punkterna då och se om Habels påståenden håller.

1. I text efter text jämfördes Peter Mangs med Lasermannen. Det var ju också på grund av det rasistiska i morden som integrationsministern åkte till Malmö istället för justitieministern. Bland annat Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri skrev flera gripande texter om rädslan hon kände när hon vistades utomhus, tiden före att Mangs hade gripits. Hon återgav även samtal med andra med icke-vit hudfärg som upplevde samma sak. Såhär beskriver dock Habel det hela: ”I ett oerhört skarpt läge gavs normativ färgblindhet moraliskt företräde framför intresset att rädda liv genom nyhetsförmedling. Tilläggas kan att den språkliga distanseringen från det som hade hänt inte blev någon engångsföreteelse. I år, när Peter Mangs stod inför rätta för massmorden i Malmö, hade diskretionen i medierapporteringen ökat ännu mer: han beskrevs nu som en ”serieskytt”, som vore det en typ av idrottsutövning han hade ägnat sig åt.”

2. Majoriteten av alla recensioner av Lust&Last hade en feministisk vinkel. Dessutom hade själva utställningen en introduktionsfilm, innan man ens gick in för att se tavlorna, med genusteoretisk vinkel. Genusperspektivet var alltså väl representerat. Eftersom min flickvän skrev en uppsats om utställningen har jag samtliga recensioner här intill. DNs recension tar upp genusperspektivet som något positivt, Aftonbladets recensent likaså men kritiserar den för att utställningen inte är mer feministiskt genomförd och till den faktiska konsten. I SvD är förvisso recensenten kritisk till att genusperspektivet blivit så allenarådande i utställningen, men diskuterar genus seriöst. Sedan publicerades fyra debattexter i DN som samtliga är mycket kritiska mot utställning, bland annat för att den var ”patriarkal och misslyckad”. Det var i princip bara tre som hade en kritisk syn på utställningens feministiska inramning, varav endast Axess chefredaktör Johan Lundberg var mycket kritisk till utställningens upplägg. Det kan vara Lundberg som åsyftas här i Habels text: ”När diskussionen kring utställningen Lust & Last debatterades, exempelvis, var ett av de mest högljudda argumenten att feministiska infallsvinklar inte ens var värda att bemöta. Bort med dem, bara!”

Man undrar vad det är för krav Habel ställer på diskussionen och utställningen eftersom genusperspektivet finns med i samtliga recensioner, och i själva utställningen.

3. Figuren på godispåsen för Kinapuffar är numera borttagen. Så mycket för att inte vilja ta i frågor. Men Habel skriver: ”Över huvud taget framstår det som att det har blivit upp till de dominanta skikten i samhället att avgöra hur vår omvärld får upplevas och beskrivas. I sin bok The Promise of Happiness menar Sara Ahmed att det postpolitiska kravet på lycka utgår från premissen att om något ”känns bra” för det normativa vita subjektet så ”är det bra”.”.  De ”vita subjekten” stretar alltså emot enligt Habel. Samma argument används av Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas Riksförbund när han på SVT Debatt skriver att det är ”vit vrede” som tystar motstånd mot rasism. Både Habel och Sabuni kollektiviserar grupper ganska lättvindigt och klumpar ihop alla ”vita”.

Jag undrar efter att ha läst hennes text om vi ens lever i samma verklighet. Visst, Habel är alldeles säkert en verklig människa av kött och blod. Men hur kan någon som forskar med medier och kommunikation göra en så fundamentalt annorlunda bedömning av konkreta, verkliga fenomen? Det räcker med google för att motbevisa hennes slutsatser. Ändå publiceras de, och hon fortsätter forska. Kanske har det att göra med min vithet, och något tolkningsföreträde som gör att jag helt enkelt inte längre har tillgång till den uppenbarade verklighet som hon återger. Man måste ändå vara öppen för möjligheten. Eller så har hon helt enkelt fel, och använder teorier som inte stämmer.